Jag har ärvt någonting från min mormor som jag i väldigt många sammanhang anser som någonting negativt.
Ja, det är också positivt men inte alla gånger.
Jag är en person som ser allting i svart och vitt.
För mig finns det väldigt sällan, i princip aldrig, någonting mittemellan.
Jag är en väldigt känslostark person.
Det syns direkt på mig om jag är glad, ledsen eller arg.
Däremot så kan det ta ett bra tag innan det händer någonting.
Beroende på vad det handlar om så kan jag samla på mig tills det verkligen kokar över och då vill oftast ingen vara i min närhet.
När det kommer till det svartvita så har jag otroligt starka åsikter och tankar om saker och ting och som sagt, det finns ingenting emellan. Det spelar ingen roll vad någon annan säger.
Jag tycker det jag tycker och det kan ingen ändra på.
Detta leder till att många verkar antingen bli rädda för mig och för mina starka åsikter och att jag högljutt kan diskutera emot i flera timmar om det så skulle behövas.
Många verkar också ta det väldigt negativt.
Dom anser att jag är en arg och negativ person.
Dom ser och tänker på mig som om jag vore en riktig idiot.
Det har jag fått erfara många gånger och än idag så gör jag det vilket jag säkert också
kommer få fortsätta erfara under alla mina år.
Det är en av sakerna som gör det otroligt svårt att bo i en stad som Avesta.
Jag är aldrig någonsin mig själv bland dessa umgängeskretsar för att jag inte vågar.
Jag tror att chansen att dom skulle acceptera mig till hundra procent för den jag är, är minimal.
För så fort jag tar ett steg längre mot den jag är får jag en negativ respons vilket gör att jag backar tillbaka.
Som en klok kvinna sa "Människor är väldigt inrutade i såna här mindre städer och har svårt att plocka in någon utomstående."
DET har jag väldigt lätt och tro på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar