Girls night out

I lördags bestämde jag och Lovisa oss för att ha en girls night out.
Vi har pratat om det flera gånger men det har aldrig blivit av.
Men i lördags körde vi en kväll ensamma!

Micke åkte till Fors och var där med Niklas och vi var här i stan.
Vi gjorde oss i ordning och sen lagade vi mat och åt. Fajitas blev det! Hur gott som helst!

Sen drack vi och satt och pratade och hade allmänt trevligt.
Vi sjöng även lite singstar och runt halv tio, tio gick vi ner till Trapper och tog två drinkar var där.
Vi tog en promenad längs the memory lane och var lite nostalgiska om
den "gamla goda tiden" på gymnasiet.

Sen gick vi till Kingen och satt först i baravdelningen och runt tolv när det började bli mer folk i stan
hoppade vi in på dansgolvet och dansade resten av kvällen.
Lisa och Samuel kom förbi en stund också så det var kul att se dom där också.
Det var en sjukt lyckad kväll!
Vi dansade mycket och framåt slutet fick vi en cider var av någon random kille :P
Vi lyckades även få beröm av en kille på dansgolvet att vi "skadade på rumporna"/swang väldigt bra för att vara svenskar. Haha.

Runt kvart i två räckte det för kvällen och Lovisa och Niklas tog en taxi hem (killarna kom in till stan och var i lägenheten under tiden).
Allt som allt en grymt lyckad kväll som lätt måste göras om!
Jag gick även 240 spänn plus när vi testade spela lite på maskinerna på Kingen. Woho!

They will not control us. We will be victorious

Jag gick förbi min lägenhet igår.
Det var helt tyst på gården.
Det fanns inga människor i närheten.

En skugga av honom gick precis bakom mig hela tiden,
men så fort jag kom ut till vägen hittade min kropp värmen igen.

Så jag återkommer till mitt tidigare inlägg om att åstadkomma saker i livet.
Jag förstår inte varför jag måste bli påmind av människor omkring mig att jag faktiskt har åstadkommit
nånting i mitt liv. Någonting stort också.
Vissa lyckas aldrig åstadkomma det jag gjorde,
vissa stannar hela livet,
vissa förlorar sitt liv på kuppen.

Men jag slet mig faktiskt loss och bara det är en prestation som jag måste försöka komma ihåg.
Jag ska inte behöva bli påmind om det egentligen.
Jag var ju själv där!

För som en klok kvinna sa till mig "Efter det här finns det ingenting som du inte klarar av. Nu klarar du allt."
Och det är faktiskt sant.
Det finns ingenting nu som jag inte klarar av.
Allting som jag i framtiden kommer möta i mitt liv kommer jag inte att backa undan för.
Jag kommer aldrig att sluta kämpa nu.
Jag kommer alltid att fortsätta framåt.
För det finns ingenting som kan hindra mig längre.

Building up the future

Idag har tyngden jag burit på mina axlar lättats väldigt mycket
och det känns helt underbart. 

Igår fick jag lön och en lön som heter duga efter allt mitt slit i augusti.
Och idag har jag lyckats råda bot på ett par skulder.
Både privata och andra.
Det känns toppen och det är en otrolig lättnad.
Jag har självfallet kvar men bara det att jag blivit av med en del gör en enorm skillnad.
Och trots dessa betalda skulder så har jag kunnat lägga in ett par tusenlappar på sparkontot,
för lite framtida utlandsresor.

Det börjar vända och jag hoppas att allting bara blir bättre.
Jag har även sökt lite andra jobb så här på kvällningen och imorgon ska jag till
Arbetsförmedlingen för en snabb och kort intervju då dom har Jobbchansen.
Under dagen sen sätter jag mig på tåget för att åka till Avesta en helg igen
för att spendera lite ensamtid med the love of my Life.

Dags att packa en väska, dricka te och göra sig i ordning för kvällen.

Can't you see this is a land of confusion

Sent i natt när jag låg och vred och vände på mig för att försöka somna så började jag fundera.

Jag fyllde 25 år för drygt en månad sen.
Med dom höga kraven vi försöker leva efter idag,
ska man känna sig misslyckad om man som 25-åring inte uppnått någonting stort?
Har man inte en bra man, barn eller nått en höjdpunkt i jobbet, ska man behöva skämmas?

Varför ska vi behöva ge efter för pressen samhället utsätter oss för?

Det finns titlar vi skäms för.
Vissa jobb vi inte vill erkänna att vi har för det är inte fint nog.
Partner vi inte vill presentera för att hen inte är lika snygg och smart som dom andras.

Allting idag ska hända väldigt fort.
Utbildning och karriär ska man ha för att kunna resa mycket och sen skryta om det.
Äktenskap och barn ska man tidigt ha, man ska stadga sig och ha ett perfekt liv.

Det får mig att fundera, om samhället verkligen är på väg utför.
När vi ska försöka leva upp till omöjliga krav och klarar vi inte det accepteras vi inte.
Var det bättre förr?

What comes around goes around

Efter en mysig helg i Avesta så har jag kommit tillbaka till Uppsala igen och jobbat ett par timmar idag.

Det tråkiga är att jag har åkt på en förkylning och ärligt talat så hade jag helst sluppit jobba och bara krupit ner i soffan med en filt, kopp te och en bra serie eller film.
Men så bra fick inte jag ha det.

Det var en lugn dag på jobbet i vilket fall som helst och imorgon är jag ledig.
Jobbar sen endast onsdag och torsdag den här veckan.
Lite trist, jag hoppas att timmarna inte börjar sina.
Men på fredag är det jobbchansen på Arbetsförmedlingen så dit tänkte jag gå för ett par snabba intervjuer och chans på nytt jobb.

Under lördagen i Avesta blev det väldigt god mat hemma hos Niklas föräldrar och lite singstar och mer dricka till kvällen. Efter att jag hade nattat min lite för fulla pojkvän i sängen så kunde jag göra i ordning mig själv för natten för att sen kunna vakna utvilad på söndagen.
På söndagen sen åkte vi till Mickes föräldrar för lite gammal hederlig äppelpaj.
Hur gott som helst!

Fick några fina presenter under mitt besök också.
En mysig helg helt enkelt!

Tar mig antagligen dit den här helgen också och förhoppningsvis har jag blivit frisk tills dess.

You see me sitting here, a smile upon my face

Igårkväll ankom jag till Avesta igen.
Första gången på drygt 1,5 månad.

Jag har svårt att beskriva känslan när bilen rullade in på Dalamarker.
Det var väldigt blandade känslor.
Lite ångest och nervositet blandat med lättnad och en känsla av avslappning.

Min mormor fyllde år igår så innan vi for iväg var vi där och träffade och umgicks med henne
och släkten. Riktigt trevligt var det!

Ikväll blir det ett sent firande av min födelsedag med Micke, Lovisa, Niklas och Niklas föräldrar.
Det som hittills står på kvällens agenda är grillad mat med god dricka till.
Tiden och humöret får sen utvisa vad vi senare kommer att hitta på.

Det är ganska mysigt att vara tillbaka här.
Få lite ensamtid med min kära Micke och träffa Lovisa och Niklas igen.
Blir nog en skön helg det här efter allt jobbande.

You dont even know

Det har regnat hela dagen.
Kalla höstvindar fick min kropp att rysa när jag väntade på bussen efter jobbet.

Jag är stark.
Jag har blivit starkare.
Jag fick idag höra att jag är svag som människa.
Jag svarade först inte och vände bara bort blicken, fokuserade på annat.

Sen tittade jag tillbaka och sa;
"Om jag var svag som människa kunde jag varit död för länge sen."
Hon förstod inte varför jag stannade kvar trots slagen.
Jag sa att det inte går att förklara och att ingen kan förstå som inte varit med om det.
Det var sanningen.
Det är sanningen.
Jag vände ryggen till och pratade inte mer med henne.

Jag letar inte medömkan.
Jag letar inte förståelse.
Jag vet och det räcker.
Jag vet vem jag har blivit, jag vet vem jag är och jag vet att jag är stark.
Jag bryr mig inte längre om vad andra säger.

Sometimes you just gotta be your own hero

Idag slog det mig en tanke.

I dom flesta förhållanden är det alltid vi kvinnor som ska ändra på oss själva och offra det vi bryr oss om och aldrig männen.
Det får mig att undra varför?

Som jag ser det och kommer att tänka på nu, finns det två olika sätt att se på det.
Antingen för att vi helt enkelt är mer anpassningsbara och omställningsbara än vad män är,
vilket jag tar som någonting positivt.
Eller, så är det helt enkelt bara så att vi dumt nog, ger efter för våra känslor lättare än vad män gör,
vilket i många fall gör att vi kan faller platt i slutändan.

Jag har själv gjort det och jag har vänner som har hamnat i samma onda cirkel,
men oavsett orsaken till att vi gör det... så bör vi alltid fortsätta att vara oss själva.
För det vinner vi på i längden.

Och det gäller alla människor, män som kvinnor.

Men sen vill jag hålla din hand

Gårdagen bjöd på en riktigt perfekt kväll.
Middag för nio personer var bokat på Le Parc klockan 18 och där var vi;
Jag, Micke och mamma. Pappa, Anna, Anders, Pernilla, Peter och Mia.
Nästan alla åt trerätters middag och jag började med en jättegod toast skagen och ett glas vitt.
Emellan maten var det prat och skratt och även emellan målen fick jag öppna lite presenter.

I fredags fick jag en jättefin klocka av världens bästa pojkvän Micke och igår fick jag smycken av Anders och Pernilla. Ett halsband och ett armband som matchar.
Kläder fick jag av pappa och Anna och av Peter och Mia fick jag champagne. Bubbel!
Av mamma fick jag en biljett till en teater i mars som heter Come Together.
Jag som gillar Beatles väldigt mycket kommer nog uppskatta det rejält.

I fyra timmar satt vi där och åt och pratade, skrattade och hade det jättetrevligt.
Jag måste säga att det var en av dom trevligaste och mysigaste kvällarna på länge.
Efter Le Parc gick jag, Micke, Peter och mamma vidare till en nyöppnad engelsk pub som heter Churchill Arms. Väldigt mysigt och härlig stämning med blandat folk.
Där drack vi och fortsatte prata innan mamma drog sig hemåt.
Vi tre som var kvar flyttade oss till ett par platser på uteserveringen och vid halv ett gick vi därifrån.
Peter drog till Flustret för fest med grabbarna och jag och Micke åkte hem.

En perfekt kväll!
Idag har det varit ganska känslomässigt.
Igår fick jag en inblick till hur mitt liv skulle kunna vara.
Gå ut och njuta av trevligt sällskap då och då, få spendera en romantisk kväll ute med min pojkvän och känna att jag lever ett riktigt bra liv.
Anledningen till att det idag blev känslomässigt är för att jag just nu känner att det är en bit bort.
Jag och Micke bor mil ifrån varandra och jag vill ingenting hellre att vi ska ha vårt alldeles egna hem,
jobb och att få njuta av det livet har att erbjuda oss, tillsammans.
Det är någonting som saknas.

Now I'm a superlady

Man möter flera milstolpar i livet och att fylla 25 år är en av dom, även en stor sådan.
När man fyller 15 blir man byxmyndig och vid 18 får man gå på krogen och köpa öl.
Vid 20 års ålder får man till och med gå på systemet och köpa sin egen sprit.
Vid 25 är det ingenting särskilt som man får göra,
det är för mig ett stort och helt enkelt ett större steg mot vuxenlivet.
Fem år kvar till 30 och halvvägs till 50.

Idag fyller jag 25 år.
Jag sitter och tänker tillbaka på livet jag har levt och det har absolut inte blivit som jag har tänkt mig.
Men jag måste ge mig en klapp på axeln och erkänna att jag har uppnått vissa mål.

Jag har inte kommit dit jag ville både utbildnings - och karriärmässigt,
men jag har tid på mig, fastän jag tvekat på det några gånger.
Jag har aldrig gett upp när det kommer till dessa saker.
Jag har pluggat och jobbat för flera olika arbetsgivare under svåra situationer och
fått nya erfarenheter och träffat massor av nya människor, bra som dåliga.

Dörrar har stängts och dörrar har öppnats.
Jag har känslomässigt uppnått saker jag aldrig trodde jag skulle ha gjort.
Mitt självförtroende är mycket bättre än vad den var för bara ett år sen.
Jag börjar inse att jag faktiskt inte är totalt värdelös.
Alla har komplex och jag vet inte om jag nånsin kommer att bli av med dom till hundra procent,
MEN jag är på rätt väg och jag mår mycket bättre än vad jag nånsin har gjort förut.

Det finns fortfarande mycket saker jag vill göra med mitt liv och jag kommer att ta mig dit.
Jag är en människa som älskar att ha många bollar i luften
och jag börjar känna att det händer bra saker nu.
Det går framåt istället för bakåt och för varje bakslag som kommer i min väg tar jag
mig bara upp starkare istället för att gräva ner mig som jag tidigare har gjort.

Mycket av mitt tänk jag har fått på senare tid är tack vare vissa människor omkring mig.
Inga kända teveprofiler, nej, utan helt vanliga människor.
Vänner och familj som har inspirerat mig.

Jag säger inte att livet är felfritt just nu, för ärligt talat, skulle det nog vara ganska trist.
Men, livet är bra och härifrån... Kan det bara bli bättre.

I am 25 years old and I am fucking fabolous!!

Med många bollar i luften dagligen är det skönt med en dag med inga alls

Micke kom till Uppsala i fredags och plockade upp mig efter jobbet och hela lördagen jobbade jag.
Sen idag har jag varit ledig och det har varit alldeles underbart.
Inget alarm som ringer på morgonen, ingen sminkning och ingen snabb frukost.

Vi vaknade rätt tidigt, runt nio som vanligt, men vi låg kvar och drog oss i sängen i nästan en timme till vilket var riktigt mysigt. Pratade lite grann till och från.
Efter frukosten tog vi oss iväg till Gottsunda Centrum och jag köpte ett par nya foppatofflor till jobbet (då mina har sett sina sista dagar) och köpte även en ny bh.
Innan vi gick hem satt vi på en bänk i solen och pratade lite om allt möjligt.

Efter lunchen blev det faktiskt ett pass på gymmet och jag tyckte det gick rätt bra.
Var kul att få träna med Micke. Får lite extra motivation då.
Sen hade mamma bett oss att åka och hämta mormor för att kidnappa henne till middag,
men då hon inte mådde något vidare fick vi komma hem igen utan henne, tyvärr.

Efter middagen blev det bara mys och prat i sängen innan vi tittade klart på Iron Man 3,
(började titta på den igår men vi blev trötta). Den var riktigt bra! Rolig som dom tidigare.

Nu har vi nyligen tagit en kort promenad i Gottsunda för att sen bara fortsätta ha söndagsmys innan min älskling åker hem till Avesta imorgon igen och jag ska tillbaka till jobbet.

En enkel, lugn och väldigt härlig ledig dag med världens bästa pojkvän!