I knew my wishes qualified

Det har varit skrivstopp för mig ett bra tag nu och då menar jag inte på bloggen. Då menar jag min dröm som jag har försökt jobba på. Anledningen till att jag har fått skrivkramp har varit på grund av att jag tvekat på min idé och inte känt att jag skulle kunna klara av det.
Men nu har jag fått ändrade åsikter på grund av en underbar feedback på någonting jag skickade in. Ingenting om publicering av min egen text men ett reportage blir det...

Imorgon ringer hon och det blir en intervju.
Ja jag är nervös. Det är min egen berättelse, någonting som ingen kan ta ifrån mig och jag vet exakt allt som har hänt men ändå är jag nervös. Vilka frågor kommer ställas?
Hur ska jag svara? Allt kommer antagligen flyta på bra när jag väl kommer igång.
Men fjärilarna i magen kommer nog inte vara stilla oavsett.

Som världens klokaste kvinna alias min mamma sa "Din författarkarriär ser ut att ha tagit fart."
Jag kan inte annat än hoppas, men för en gångs skull är jag verkligen säker...
På att jag inte tänker ge upp den här gången!

Hur du än lever ditt liv, stå aldrig still

Skriva lite om helgen och idéer jag kommit på.

I fredags var det bara mys som gällde och jag och Micke spenderade hela kvällen i soffan med att titta på många avsnitt av serien Chuck.
På lördagen tog jag bussen ut till Fors på förmiddagen och jag och Lovisa tog oss en ridtur i det "härliga" vädret, dvs regnet. Men det var mysigt ändå och väl hemma hade regnet lyckats ta sig igenom kläderna och tillbaka i Fors var det duschen som blev nästa station. Senare kom Micke och så blev det god mat i form av getostfajitas, nästan en ny favorit. Tusan så gott det var! Sedan blev det drinkar och ännu mera drinkar samtidigt som vi lyssnade på en stor blandning av musik och spelade Med Andra Ord. Emellanåt blev det även Singstar och Twister och ingen av oss hamnade i säng förrän halv fyra på morgonen då vi bara satt och pratade och jag måste säga...
Det var i princip en helt perfekt kväll där vi fyra vänner bara kunde sitta och prata och diskutera och öppna oss för varandra och skratta.

Till brunch på söndagen blev det snabbmat och för att jag och Lovisa inte skulle somna så gav vi oss ut och red ännu en vända, men då red jag Charlie istället för Paddan. Därefter ville jag plocka isär alla hästarnas utrustning och putsa igenom allt, så medan jag höll på med det tog Lovisa ut Paddan och tömkörde honom för han såg väldigt rastlös ut i hagen sin.
Sedan hjälptes vi åt med tränsen.
Det blev en tidig kväll på söndagen efter att jag och Micke såg en skräckfilm.

På tal om en idé jag fick.
Jag vill inte påbörja något om jag inte kan avsluta det men skulle verkligen vilja göra det här.
Framtiden på ridskolan känns inte säker och då vet jag inte vad jag ska göra.
Jag vill ju kunna utvecklas och med detta jag kommit på, kan jag göra det lite på egen hand, utan ekonomiska bekymmer.
Jag la märke till att Charlie tappat lite muskler på halsen och svanken blivit lite mer igen efter att vi inte kommit ut och ridit under sommaren och jag har trots allt fallit för den lilla ponnyn.
Så jag tänkte... Projekt Charlie?
Att lägga upp ett litet träningsprogram för honom och bygga upp honom. Ta lite bilder under processen och se om det kan bli någon skillnad.
För jag kan ju ta mig ut dit om bussarna fortsätter gå som dom går nu.
Men är rädd att jag kommer sluta efter ett tag för att det är så mycket annat som kommer i "vägen".
Som sagt, vill inte påbörja något jag inte kan avsluta...
Men kanske skulle ta och ge fan på att göra det här!

In the silence you stare at the world, your eyes are screaming to be heard

Livet är inte en dans på rosor. Det vet väl alla.

Det är en stor förbättring nu, det erkänner jag.
Jag lever i ett tryggt hem och har en man som tar hand om mig på ett så underbart sätt man bara kan tänka sig i sagor. Jag har två underbara vänner i min närhet, men det är fortfarande väldigt svårt.

Det har snart bara gått tre månader och dom två första kändes det väldigt skönt. Visst att jag saknade mina Uppsalabor men jag trivdes. Sista tiden har det bara gått utför, känslomässigt.
Jag vet inte om jag egentligen var redo.
Det här hade jag absolut inte planerat.
Min plan som jag stadigt försökt lägga upp för att stabilisera min tillvaro tog en helvändning och jag tror det är därför jag känner mig förvirrad... och kluven.

Sett från min synpunkt känns det som att det här går åt fel håll.
Jag vill inte vara en som försöker bestämma och styra, jag vill kunna acceptera.

När jag försöker se en framtid ser det inte ljust ut för då känner jag mig självisk.
Styrkan avtar för varje dag som går.
Jag hade den under dom fem åren därför att det då stod mellan att vara stark eller ge upp och dö.

Varje dag eller kväll så gråter jag i smyg.
Allt gick så snabbt och mitt hjärta har ännu inte hunnit ikapp...

I'm hanging by a moment

Blev tyvärr ingen dejt med finaste Michlin idag, får hålla tummarna att det blir nästa gång för Gud vad jag saknar henne!

Som jag skrivit om mina möten så har vi dom senaste två gångerna pratat om hur det började, känslor till och från en början, var vi bodde och hur vi levde. Hur vi försörjde oss och vad vi gjorde på fritiden och vilka vi spenderade den med.
Allting har varit en stor röra och är det fortfarande. Som jag också nämnt kan jag berätta in i minsta detalj om händelser men när det kommer till dag, vecka, månad och år har jag inte en susning.

Fram tills idag...
Saker har blivit klarare. Jag har suttit och bläddrat i almanackor från 2007 fram till 2011 för att leta efter stödord och ledtrådar och där i den största av höstackar hittade jag en nål.
Inte en stor en, men en väldigt viktig en.
Så lite klarare har det blivit, en liten ficklampa har jag lyckats få tag i som jag har väldigt stort behov av i mitt grävande.

Imorgon hoppas jag på att det ska hända en bra grej och att jag får träffa en särskild person innan jag tyvärr måste bege mig av hemåt igen.

Det har varit en härlig helg. Upprepande frågor dyker upp igen men det har varit avslappnande.
Lugnt. Fridfullt.


Och det är precis det jag söker.

And how can I stand here and not be moved by you

Sitter hemma hos mamma i Uppsala och snart är det nog dags för sängen.

Kom hit igårkväll med min kära Micke och åt middag hos mormor. Idag jobbade och slet vi tillsammans med mamma nere på hennes kolonilott för att senare äta en riktigt god middag. Micke åkte sen hem till Avesta igen medan jag tog mig en promenad genom Gottsunda och hamnade hos June och Sebbe där det blev lite skitsnack och lördagsmys.
Jag bestämde mig för att stanna kvar lite längre då jag tycker att en helg är alldeles för kort tid för att hinna träffa alla som jag älskar och saknar och jag behöver lite tid och tänka på saker och ting.

Det är mycket på gång nu.
Mycket och fundera på och många val, vad man ska prioritera och så vidare.
Många som jag tänker på och vilja kunna vara nära för att vara ett stöd vid svåra tider.

Imorgon blir det nog en härlig dag i alla fall.
Ska förhoppningsvis träffa en av världens mest underbara tjejer, min älskade Michlin framåt kvällningen.

Vi får se vad dagen ger med sig. Jag får passa på så mycket som möjligt när jag väl är här, vem vet när det blir nästa gång?

I'm falling apart, I'm barely breathing

Har varit seg på uppdatering, vet inte riktigt vad jag ska skriva.
Nytt besök idag.
Pratade om samma sak som förra gången men lite mer detaljerat och så försökte vi sortera upp den stora röran jag har i huvudet när det kommer till alla datum, månader och år.

Vi har inte riktigt kommit in på det viktigaste ännu. Jag vet inte hur det kommer gå om jag fortsätter, just nu känns det inte alltför hoppfullt. Känns inte just nu som att det kommer hjälpa. Inte som med Marie, när det klickade första gången.
Jag saknar Marie.

Har ingenting och skriva så det får räcka för den här gången...
Som jag mår nu så finns det inte mycket vettigt och berätta.

And there ain't no healing

Jag vill inte säga att jag ångrar någonting.
Jag har alltid velat ha mina närmaste vänner så nära mig som möjligt och det har jag nu fått.
Tyvärr har jag en annan vän, som också kan kallas för syster, för långt bort nu.
Jag vet att man inte kan få allting och jag ångrar ingenting.
Men kanske borde jag ha väntat?

Jag har ingen ekonomisk trygghet och inget nöje.
Pengar kan inte köpa än lycka, men utan det kan du inte göra någonting alls.
Det känns som att alla mina drömmar, allt som jag har fantiserat och hoppats på, har förstörts.

Att vara impulsiv är något som jag måste lära mig, ta dom små möjligheter som dyker upp och göra någonting av det. Jag tog ett impulsivt val och helt plötsligt hade jag lämnat något som jag kände mig så hemma med. Mina rutiner försvann och hela min vardag rubbades.
Jag vill inte leva mitt liv som en robot, med samma rutiner dag in och dag ut, men jag vill kunna vakna på morgonen och veta vad jag har att göra den dagen. Kunna bestämma något att göra samma kväll utan att få ångest att pengarna inte räcker till.

Igår kväll blev jag lite arg på mig själv.
Tänk vad jag hade kunnat åstadkommit under dom fem åren.
Med en liten gnutta styrka lyckades jag läsa upp några betyg men det räckte inte.
Jag hade kunnat vara klar.
Jag hade kunnat börja en utbildning och varit klar även med den.
Jag hade kanske haft mig en häst, inte en egen, men en medryttarhäst av något slag och påbörjat min dröm.
Mina skulder hade jag kunnat sagt farväl till och jag hade kanske till och med kunnat tagit mig en kort semester.
Inget av det har blivit av.
Jag må vara på rätt väg men fem år av mitt liv har slösats bort.
Konstigt nog klandrar jag mig själv för att jag inte lyckades ta tag i allt redan då.

Styrkan och hoppet börjar sakta men säkert avta...

And I don't wanna live that way

Då är man hemma igen efter besök i Uppsala.
Vi dök upp på fredagskvällen där det blev sen middag och riktigt god efterrätt som ett litet sent firande av min födelsedag. Herrn blev tidigt trött och somnade innan klockan slagit halv elva. Jag och mamma fortsatte sitta uppe ett tag och pratade och hade det allmänt trevligt.

På lördagen var det kulturnatten! En dag som jag alltid tycker är lika rolig och det var kul att få vara där i år med tanke på att jag förra året var här i Dalarna. Efter frukost gjorde vi oss lite i ordning och åkte ner till stan för att träffa Peter och Mia. Det blev lunch på Jalla eftersom jag det var det första stället jag ändå ville in på när vi väl kom ner till stan. Många var där den här gången! Mer än halva gänget och åter igen kan jag inte beskriva hur kul det var och få träffa dom. Jag kommer aldrig kunna sluta skriva hur mycket jag saknar dom och hur mycket dom betyder för mig. Efter lunch promenerade jag och Micke runt lite och tittade på dans, lyssnade på olika sorters musik och trängdes. Jag kan erkänna att jag har saknat trängseln!
När klockan närmade sig middagstid åkte vi hem till Jojjo för god middag i form av lasagne och goda drinkar. David försvann efter ungefär en timme för att åka till Sala. Vi fortsatte med att dricka goda drinkar, lyssna på gamla klassiska låtar från "ungdomen" och prata tokiga minnen. När mörkret fallit och vi kände oss nöjda åkte vi ner till stan, där hann jag träffa Maha en snabb vända och vi sprang även in en till vända på Jalla. Vi hamnade på Bullitt, en rockbar och det var inte helt lätt att få ett par sittplatser. Kvällen avslutades med att gå till Pipes och säga hej till Peter, Mia och gänget innan vi också gick skilda vägar. Riktigt rolig kväll, lagom lång och lagom med dricka.

Idag har det inte hänt mycket, vi slöade framför tv:n i väntan på att mamma skulle komma hem då hon sov hemma hos sin väninna igår, för jag ville inte åka förrän hon kommit hem.

Det är fascinerande hur tankar och känslor kan förändras så drastiskt i och med ändrad livssituation.
För inte så länge sen gjorde jag vad som helst för att komma därifrån. Jag drömde mardrömmar nätterna innan jag skulle tillbaka hem till Uppsala och mådde dåligt när tåget saktade in på stationen, men nu...
Känner jag det faktiskt tvärtom.
För jag är inte rädd längre för det jag då var rädd för.
Nu skulle jag nästan kunna göra vad som helst för att kunna åka till Uppsala hela tiden.

Jag vet att det inte är permanent, men saknaden börjar kännas för stor ibland.
Jag hoppas den inte tar över.

När vinden vänder

Då man har ridit sin andra provlektion på Åsebo Ridsällskap och än igen fått en ponny i all ära med en personlighet som tar över hela stallet och hela ridhuset börjar jag fundera.
Jag har ingenting emot dessa småttingar med sin busiga glimt i ögat och sina små påhitt, men jag bytte till storhäst för ett bra tag sen och det är väl där jag har tänkt stanna. Om inte för bara utvecklingens skull, men för tävlingarnas skull. Det är mitt mål, att få komma in på en bana när mitt namn ropas ut i högtalarna.
Som en del av livet, att få göra det regelbundet.
I blött och grått väder.
I snöstormar och minusgrader.
Under heta sommardagar, det spelar mig ingen roll.
För det är där jag känner mig fri och som mig själv.
Det är enda gången.
I stallet och på hästryggen är dom enda gångerna i mitt liv som jag känner att jag kan nånting.
Att jag kan ge svar på frågor istället för tvärtom.

Åsebo är härligt och mysigt, men kanske för litet för att kunna uppnå dessa mål.
Det finns ett till stall att prova på och det kommer vi göra.
Jag kan inte annat än hålla tummarna för att det kan bli min klubb.

Ibland drömmer jag så stort och så långt in i framtiden att allt blir till en stor smet och tyvärr resulterar det i att jag ger upp. Jag har många gånger gett upp och tänkt att jag kanske kan klara mig.
Men problemet är att det finns överallt runt omkring mig.
Och då kniper det ihop i magen och hjärtat gör lite ont.
För det går inte att sluta med någonting så fantastiskt som hästar.
På ett sätt bryr jag mig inte om det tar död på mig, för dom måste finnas i mitt liv!
På ett eller annat sätt.

Du bad mig välja, men gav mig aldrig något val

Då kör vi! 

När jag börjar med en grej, då börjar jag med allting.
Att ta en sak i taget... Det finns inte i min värld och i mitt huvud.

Jag har varit lite småseg på jobbfronten efter dom misslyckade dagarna med provjobb.
Idag var jag på en introduktionskurs för Hermods, för idag, mina damer och herrar, börjar min första kurs.
Vi fick information om hur allting fungerar på hemsidan, uppdragen, proven osv och jag loggade in idag för att se hur det ser ut. Där fanns Engelska 7 som dom kallar det (= Engelska C).
När jag kommit hem efter besök hos Lovisa och Niklas så loggade jag in och började på en gång med att skicka in en kort presentation om mig själv till min lärare och bläddrade igenom kursboken och läste igenom lite av studieguiden.

I samma veva satte jag mig och sökte jobb,
bläddrade igenom bloggen och sökte på olika veckotidningar,
och började att skriva i huvudet på vilket sätt jag ska lägga upp en kort novell att skicka in.

Jag ska alltid ha många bollar i luften, dumt nog.
Inte konstigt att jag blir trött.
Annars blir jag uttråkad.
Jag får försöka hitta någon lagom nivå mitt emellan där.