När vinden vänder

Då man har ridit sin andra provlektion på Åsebo Ridsällskap och än igen fått en ponny i all ära med en personlighet som tar över hela stallet och hela ridhuset börjar jag fundera.
Jag har ingenting emot dessa småttingar med sin busiga glimt i ögat och sina små påhitt, men jag bytte till storhäst för ett bra tag sen och det är väl där jag har tänkt stanna. Om inte för bara utvecklingens skull, men för tävlingarnas skull. Det är mitt mål, att få komma in på en bana när mitt namn ropas ut i högtalarna.
Som en del av livet, att få göra det regelbundet.
I blött och grått väder.
I snöstormar och minusgrader.
Under heta sommardagar, det spelar mig ingen roll.
För det är där jag känner mig fri och som mig själv.
Det är enda gången.
I stallet och på hästryggen är dom enda gångerna i mitt liv som jag känner att jag kan nånting.
Att jag kan ge svar på frågor istället för tvärtom.

Åsebo är härligt och mysigt, men kanske för litet för att kunna uppnå dessa mål.
Det finns ett till stall att prova på och det kommer vi göra.
Jag kan inte annat än hålla tummarna för att det kan bli min klubb.

Ibland drömmer jag så stort och så långt in i framtiden att allt blir till en stor smet och tyvärr resulterar det i att jag ger upp. Jag har många gånger gett upp och tänkt att jag kanske kan klara mig.
Men problemet är att det finns överallt runt omkring mig.
Och då kniper det ihop i magen och hjärtat gör lite ont.
För det går inte att sluta med någonting så fantastiskt som hästar.
På ett sätt bryr jag mig inte om det tar död på mig, för dom måste finnas i mitt liv!
På ett eller annat sätt.