Jag ber om svar

Sist skrev jag och frågade mig själv om det var tillåtet att ge upp och skita i allting? 

Samma fråga surrar fortfarande i mitt huvud.

En kompis svarade såhär;

"Du kan ge fan och spy galler, supa som ett svin på helgen, men när måndagen kommer

är det bara att stänga av alla känslorna, ta på dig masken och hoppa in i det."

När jag blir stor vill jag bli författare. När jag blir stor vill jag att unga tjejer ska titta på mig och tänka "Jag ser upp till henne, hon inspirerar mig."

Jag som har skrivit otroligt mycket i mina dagar, vet att det inte går att tvinga fram någonting.

När fingrarna börjar klia, då är det bara att sätta igång.

Annars ska man egentligen försöka låta bli.

Men envis som jag är, 

sitter jag här ändå och drar mig i håret, tuggar på glasögonen och bläddrar bland mina papper. 

Jag har fastnat. Rejält den här gången.

Jag vet inte längre hur jag ska skriva. 

Ska jag skriva i den vanliga Jag-formen eller ska jag vara lite annorlunda och skriva i till exempel tredje person? Ska jag skriva i dagboksform (vilket är mitt senaste försök)? 

Allting känns väldigt kladdigt och rörigt och jag har ärligt talat ingen aning om hur jag ska lägga upp det. Hur jag ska få till det på ett stilrent och lätt sätt. 

Jag har delat upp i kategorier, jag har skrivit ner kort information om ditten och datten.

Now what?

Det kommer inte gå ikväll. Jag tror fanimej att jag skrev bättre när jag rökte...

Goodbye?

Jag sitter här med tårar i ögonvrårna och med huvudet fyllt av tankar.

Ändå lyckas jag inte få ut någonting.

Jag har haft en otroligt jobbig dag idag och att jag fick sluta två timmar tidigare på jobbet var veckans stora händelse. Jag tror inte jag hade klarat av dom två sista timmarna.  

Många gånger känner jag mig som den mest ensamma människan i världen.

Det spelar ingen roll hur många hundra människor som finns omkring mig.

Dom springer ändå bara förbi.

Och jag måste säga att jag känner mig så otroligt ensam.

Jag känner mig ibland bortglömd, som ett andrahandsval.

Ibland får jag för mig att jag drömmer. Jag kan tro att jag drömmer.

Men så gör jag inte det. 

Jag sitter här och frågar mig själv...

Är det tillåtet att bara ge upp och fullständigt skita i allting? 

För att jag är helt utmattad... Så otroligt trött. 

Min kropp går bara av sig självt nu, men själen och hjärtat finns inte med.

Tillägnat en väldigt speciell och unik människa i mitt liv

Jag är den perfekta beskrivningen av uttrycket "Envis som en åsna".
Jag har en styrka som är otroligt sällsynt och bakom denna styrka gömmer jag alla mina bekymmer.
Jag visar sällan hur jag verkligen mår och svaghet skäms jag över att behöva visa.

Att vara styrkan i allting som kretsar runtomkring är i dom flesta fallen någonting positivt,
men även i vissa fall är denna styrka en förbannelse.
För till slut, kan denna styrka bryta ner dig lika mycket som den lyfter upp dig.

Jag vill tillägna det här blogginlägget till min mamma.
När mitt förstånd nu har kommit ikapp och jag har blivit vuxen har jag insett vilken fantastisk kvinna hon är.
Det är inte många mammor som skulle klara av det hon gör.
Hon hade inte mycket pengar när jag och min bror var yngre,
men en varsin sport fick vi börja med.
Jag och min bror har faktiskt växt upp till några riktigt bra vuxna om jag får säga det själv,
och det är mycket tack vare vår mor.

Egenskaperna jag har berättat om i början av inlägget har jag utan tvekan fått ifrån min mamma.
Vi är lika varandra på många sätt och dom egenskaperna är kärnan och beviset för att vi är mor och dotter.
Jag beundrar min mamma för allting hon gör.
Inte bara det att hon jobbar som lärare och handskas med barn och deras familjer och lägger massor av energi på att hjälpa dom, både i skolan och privat.
Hon gör även ett arbete för tio personer för att kunna vara där för sin egen familj.

Jag ser upp till henne och jag kan säga att hon inspirerar mig.
Jag fascineras av hennes energi, hur hon trots smärta kan le och skratta och sköta sitt jobb.

Vi har fått vad vi ville och behövde av henne, och mer därtill.
Nu hoppas jag att vi kan finnas där för henne så som hon har funnits för oss.
Nu kanske det är vår tur att ta hand om henne.

Till dig mamma. Jag älskar dig.

En försmak till hur ett liv bör se ut

Det har snart gått en vecka in på det nya året. 2014.
Nyårsfirandet var det bästa jag någonsin har haft. Ingen drama och inga problem. Perfekt var det!
Jag lägger inga nyårslöften längre.
Det blir för stora krav och för hög press.
Självfallet har jag några mål i mitt liv som annars också och det är dessa:

- Min sluta röka kampanj för mig själv fungerade inte när julstressen och nyår kom, men på nyårsdagen tog jag nya andetag och idag är jag inne på min sjätte rökfria dag.
- Jag köpte ett gymkort på 24/7 fitness i slutet av förra året och ska se till att komma igång ordentligt med min träning, för min egen skull. Bli starkare och mera uthållig.
- När jag sätter igång så slutar jag inte förrän någon annan säger "stopp", men i år ska jag ännu intensivare söka nya jobb och nya möjligheter för att kunna stabilisera min ekonomi, och i och med detta även mitt liv.
- Jag ska försöka bli bättre på att uppdatera min blogg. När hästarna försvann från mitt liv så blev det lite tomt och jag visste inte riktigt hur jag skulle fylla mina dagar med någonting intressant att berätta om.
- Komma igång med skrivandet, rent allmänt.

Idag var en sån där dag jag alltid skulle vilja ha.
Vi stängde klockan fem idag på jobbet eftersom det är röd dag och då kunde jag gå direkt till gymmet efter det. Hemma var jag när klockan blivit sju och jag kunde i lugn och ro äta en liten senare middag och ta det lugnt. Som det skulle kunna vara om jag hade ett vanligt jobb, och jag måste säga att känslan var underbar!
Men från och med imorgon är det nio till kvällen som gäller igen, tyvärr, och vill jag hinna med minsta lilla detalj till något som kan kallas ett liv så måste det göras på förmiddagarna.

Dags för en kopp te, och kanske lite jobbsökande?