Do you still believe in one another

Har ni tänkt på en sak?
Att idag, nu, så sätter vi etiketter på allting och alla utan att ens veta någonting om det.
Fattig, medelklass, rik, homosexuell, bisexuell, bortskämd, loser.

Problemet med det här är att vi dömer ut dom människorna på en gång.
Vi tar en snabb look på dom, placerar dom i ett visst fack med sin etikett utan att veta någonting.
Vi ändrar också dom positiva etiketterna till något negativt.
Som till exempel kan vi ta någon som är allmänbildad och erfaren och förvandla
hen till en besserwisser eller anklaga hen för att sitta över alla andra.

Jag vet själv att jag har en och flera etiketter på mig från många människor som inte känner den riktiga jag.
Jag anser att jag själv är en väldigt passionerad kvinna med många starka åsikter och en väldigt envis egen vilja. Människor omkring mig byter ut dessa ord och får mig att bli en arg, bitter och negativ kvinna.

Detta har resulterat i en upptäckt att jag har svårt att hitta riktigt bra vänner för det är inte lätt att hitta en "perfect match" till någon som mig.

Men jag har ju upptäckt att allt i livet inte kan vara en dans på rosor!

Has all the good stuff from the past gone away?

Romantiken verkar vara någonting som har slutat upphöra.
När vi hör ordet "romantik" tänker vi tillbaka på gamla svartvita filmer där männen öppnade dörrar åt sina kvinnor, bugade när vi gick förbi och drog ut stolarna åt oss vid middagen.

Om inte så kan vi komma och tänka på filmer som inkluderar hjältar.
Som tar sig tvärs över landet för att rädda sin kvinna i nöd. Gå igenom eld och vatten
eller slåss mot drakar.

Jag funderade för några dagar sen, har romantiken försvunnit?
Jag tycker att ju mer öppet sex har blivit, ju mer har romantiken hamnat i skuggan av det
och inte spelat någon större roll.

Jag vet många som verkar ha glömt bort dom små gesterna som betyder allting i världen.
Som gör att vi känner oss som "the One", den enda kvinnan i världen.

En liten dos av ett hjältemod gör att man till hundra procent känner sig trygg,
en liten blomma på bordet när du kommer hem får dig att le och bli alldeles varm
eller någonting som för massor av år sen var den största gesten du kunde göra och
som idag inte existerar längre...
Att hålla upp dörren för din kvinna.

Jag tycker att romantik idag besvaras väldigt ofta med negativa reaktioner medans sex på toaletter eller andra offentliga ställen anses vara normalt.

Jag kanske är en gammaldags kvinna född på sent åttiotal,
men jag tackar aldrig nej till lite romantik i min vardag.

Jag har förlorat en tävling, men vunnit ett val

Min mormor är 85 år.

Hon kan än idag ha mardrömmar om sin man.

Det är väldigt sällan, men dom existerar.

Min poäng är...

Jag har drömt om mitt ex två nätter i rad nu.

Jag kan inte förklara varför jag har gjort det,

men det har resulterat i en väldigt trött och känslomässig Anna.

Det känns som en evighet sen, men det har faktiskt bara gått 1,5 år.

När jag läser början på mina memoarer så har jag svårt att tro att det handlar om mig.

När jag läser stycken som;

”Jag var precis på väg att resa mig upp när jag kände ett hårt slag mot nacken och bakhuvudet. Vad jag vet såhär i efterhand är om jag hade haft ordentlig otur hade jag kunnat bli blind. Det första slaget gav mig en rejäl huvudvärk. Det andra, tredje och dom fyra efterkommande slagen på samma ställe gav mig en sådan stark smärta att jag blev yr och allt började mörkna framför mina ögon.”, så har jag otroligt svårt att förstå att det faktiskt är sant.

Det känns alldeles för långt borta för att ha hänt.

Såhär i efterhand känns det endast som en väldigt hemsk mardröm och när jag pratar eller tänker om det, så är det på sätt och vis som att jag pratar om en helt annan människa som har upplevt det.

Och på sätt och vis så kanske det är så det är. 

Att jag faktiskt pratar om en annan människa. 

För jag vet att jag inte är den personen längre. Inte ens i närheten.

To change myself

Micke och Niklas pratade för någon dag sen länge i telefon och då jag är så nyfiken så var jag tvungen att veta vad dom pratade om.
Niklas visade sig ha fått en riktigt bra idé.
Då dom båda är riktiga...
Ja, nördar helt enkelt och spelar både på datorn och tevespel så kom Niklas med en idé.

Att dom under en månads tid skulle lägga alla timmar dom vanligtvis lägger på spel,
ska lägga på någonting annat.
Jag vet inte vad Niklas har tänkt lägga tiden på, men Micke sa att han skulle ta speltiden och
spendera den på gymmet istället under den månaden.
(Jag vet inte vilken månad det blir av, men det får vi se).

Det fick mig att fundera...
Om Micke ska offra någonting under en månad som ändå är en väldigt stor del i hans liv (och vem han är),
så kanske jag bör göra samma sak.
Och det jag tänkte offra då är inte ens bra för mig.
Jag tänkte att jag under denna speciella månad skulle låta bli rökning.
Helst av allt inte röka någonting alls (men jag vet att det kan bli riktigt svårt plus att jag kommer bli grinig, sur och lättirriterad och kasta mat på jobbiga kunder på jobbet),
och då istället ha att jag får röka som mest tre cigaretter på hela dagen och kvällen.
Sen får jag sprida ut dessa tre hur som helst, men det är max.
Klarar jag en hel dag med bara en, två eller inga alls är det självklart bättre,
men att gå från ungefär elva, tolv cigaretter per dag till tre är en ganska stor grej.
Förhoppningsvis kanske jag slutar helt sen.

Så, vad sägs?
Låter som en bra grej och tror ni jag klarar det :)

Helgens mys

I fredagskväll kom Micke till Uppsala och vi spenderade kvällen med att titta på film, The Lone Ranger.
Den var ganska bra, hade lätt kunnat kortats ner lite grann och skådespelaren som spelade med Johnny Depp tyckte jag inte var nå duktig. Aldrig hört talas om honom, han kändes lite amatörmässig.
Annars en rolig och bra film.

På lördagen jobbade jag fem timmar och slutade klockan fyra.
Då åkte jag hem där mamma och Micke väntade och nästan på en gång började vi med mat.
Vi gjorde lasagne med keso istället för ostsås och det blev riktigt gott.
Det enda misstaget vi gjorde var att vi hade för lite tomater/tomatpuré så färgen blev lite tråkig.
Efter att vi hade ätit tog vi bilen för att åka ut i skogen hem till June och Sebbe.
Det var mörkt och regnade riktigt rejält så Mickes guide (aka. Jag) gjorde att vi åkte fel och hamnade på E4:an mot Stockholm. Så det var bara att köra rakt fram tills vi kom till en avfart för att svänga tillbaka.
Sen hittade vi rätt och kom fram.
Jag behövde en drink på en gång så fick en av June och sen spenderades kvällen med att sitta och dricka och prata och vi skrattade jättemycket.
Hur roligt som helst hade vi!

Jag och June pratade även om lite annat på egen hand och... ja, vad ska man säga.
Verkligen pratade. Riktigt härligt var det att öppna mig för henne och att hon öppnade sig för mig.
Då Micke inte drack så åkte vi hemåt strax innan ett på natten och sen somnade vi snabbt väl hemma.
Jag skrev ett tack för kvällen-sms till June innan vi sov och som svar fick jag;
"Glöm inte att du är one of a kind."
Det ska hon veta, att det är hon också!
Där har jag hittat en riktigt bra vän.

På söndagen hade jag och Micke en riktigt lugn dag.
Vi tog en promenad på över en timme och sen blev det lite snabblunch innan vi gick för att basta.
Vi bastade ett tag och duschade. Var riktigt skönt med bastu. Det var länge sen.

Sen lyckades vi somna en timme under tidig kväll och när jag fick veta att jag var ledig idag, måndag, så åkte jag med Micke tillbaka till Avesta igårkväll. Nu är han på jobbet och jag har städat hela lägenheten.
Diskat, dammsugit, dammat och moppat golvet.

Imorgon åker jag tillbaka till Uppsala igen, har redan köpt biljett så har inte så mycket annat till val oavsett om jag jobbar eller ej ^^.

There’s an endless road to re-discover

Börjar gnistan slockna?
Börjar jag bli uttråkad?
Behöver vi drama för att känna oss levande?

Perfekt är endast underbart under en kortare period,
men visst kan vi väl alla erkänna att perfekt är lika med tråkigt?
Det behöver väl finnas lite defekter, misstag och lite tjafs?
Det är väl mänskligt för att sen kunna lära sig någonting nytt och gå framåt.

Eller är jag omänsklig som tänker så?
Jag har tidigare bekräftat att jag är något av en dramaqeen men jag trodde att det skulle
ha gått över efter 1,5 år. Att det endast var en fas.

Eller har jag levt ett liv med alldeles för mycket drama,
så när nästan ingenting går fel i förhållande eller vänskaper,
så blir jag rädd?
Och på det viset börjar jag längta efter dramatiken?
Jag letar fel och brister, orsaker och ursäkter.

Jag börjar fundera... Räcker inte trygghet för mig?