Like wounded soldiers in need of healing

Igår hade vi en riktigt trevlig kväll.
Det blev dricka och singstar, har blivit som en liten tradition när jag kommer hit.
Även Jasse kom förbi ett tag och var med i mitt och Lovisas lag och för en gångs skull så vann faktiskt Niklas och Micke. Man sjöng så man fick ont i halsen men man har i alla fall inte tappat rösten idag.

Dock vaknade man inte så trevligt. Ett missat samtal och tolv sms man fått under natten...
Jag är inte taggad på att åka hem imorgon.
Han stod utanför min lägenhet under natten, till och med nämnde att han skulle komma och knacka på fönstret, som enligt honom skulle vara en romantisk gest vilket jag inte riktigt kan hålla med om när det har blivit som det blivit.
Jag ska inte ljuga... Jag är rädd.
Jag skulle gissa med all rätt också.
När det gäller dessa personer ska man aldrig säga aldrig.
Hennes ord ekar i mitt huvud också till och från vad som har hänt dom andra kvinnorna. 
Du kan inte lita på dom.
Det spelar ingen roll vad dom gjort och vad dom inte gjort.

Hon har gett mig många tips på vad jag ska göra men samtidigt vill jag inte.
Men när är det dags för mig att få leva ett normalt liv igen? 

And the world is spinning

Jag måste komma över den här känslan annars kommer allting bli förstört.
Jag minns det som om det vore igår.

Jag skulle fatta galopp på Arne och han började bocka och dra i tyglarna. Jag fick stopp på honom och stod still ett tag. Jag skänklade på honom lite försiktigt för att börja skritta istället och då reste han sig rakt upp.
Allt gick i slowmotion.
Jag kände hur han stapplade fram och tillbaka för att försöka hitta sin balans.
Den enda tanken jag hade i mitt huvud då var att han skulle falla bakåt och landa rakt över mig.
Då hade det varit slut för min del.
Han återfann dock sin balans och när han drog ner huvudet ramlade jag av.

Varför satte jag mig inte upp på en gång?
Det är det man ska göra, annars kommer den där envisa rädslan och biter tag i dig.

Jag har aldrig varit rädd när det gäller ridning, aldrig någonsin.
Jag har alltid velat ta hästar som ger mig en utmaning, pushat mina gränser.

Nu blir jag nervös.
Om hästen hoppar till.
Om hästen drar ner huvudet.
Om jag känner att den är på väg upp.
Då får jag en klump i magen.
Jag är livrädd. Rädd att ramla av igen, att det kommer gå värre än det gjorde sist.

Det är obeskrivligt jobbigt att vara rädd för din livs passion.

                                                                 Jag och Arne

What am I gonna do with my life

Då är man tillbaka i Dalarna! Härligt att vara här igen måste jag säga. Tog bussen till Sala där jag blev hämtad av världens bästa Lovisa. Nu sitter jag och Lovisa bredvid varandra hemma hos henne och Niklas medan vi väntar på att maten ska bli klar.

Går inte och beskriva hur skönt det är och vara här. Helt underbart!
Imorgon om vädret tillåter blir det en liten ridtur.

Nu ska vi äta!

This can't be the end

Har en liten bubblande och skön känsla i magen.
Känner mig lycklig.
Känner mig avslappnad.
Har haft en megamysig helg med världens finaste.

Snart kommer dock smällen..
Bara att hålla tummarna.

Efter regn kommer solsken

Nu har det gått ett steg åt rätt håll igen.
Det är en väldig lättnad.
En av dessa stora tyngder på mina axlar har lyfts bort så det är lite lättare nu.
Jag är bara rädd att nu när det börjar kännas lite bättre så kommer det hända nånting.
Det har blivit som en vana att det dåliga kommer så fort nånting litet och positivt händer.

Jag kommer ha mina svaga dagar och mina svaga moments.
Som sagt, tiden är en bra vän nu, för det är vad det kommer att ta. Tid...
Sen hjälper ju mina tålmodiga och underbara vänner förstås <3

Ville bara skriva ett par rader om att det ljusnat, för tillfället åtminstone.
Lugnet före stormen som man brukar säga...

Make me wanna change my ways

Förlåt om jag gör er oroliga.
Förlåt om jag sårar er.
Förlåt om jag gör er besvikna.
Förlåt om jag knuffar bort er.

Ingenting gör jag med vilja.
Jag vill bara klara mig på egen hand.
Jag vill bara ta mig uppåt och framåt utan att lägga det på er.
Tiden är min vän och mitt tålamod just nu.

Ni behöver inte pressen på er att känna er tvingade att hjälpa mig.
Det räcker med att veta att ni finns där när jag ligger och gråter på nätterna och behöver höra någon av era röster. Att ni skickar peppsms som sätter ett leende på mina läppar under dom gråaste dagarna.

Jag älskar er.

There's just to much that time can not erase

Vad är poängen med att försöka komma framåt när allting i slutändan bara går åt helvete?

Jag gör mitt bästa.
Jag kämpar allt jag kan.
Jag försöker hela tiden dra mig upp.
Jag vill bestämma mig.

Hur lång tid ska det här ta?

Varje gång jag har tagit ett steg framåt åt rätt håll så dyker det upp nånting som drar mig två steg bakåt.
Vad är då meningen?

Born to make me happy

Det känns som att Gud skapade dig för att komma in i mitt liv och göra mig lycklig. 
Du är min syster från en annan familj.
Den syster som jag alltid har velat ha. 

Du ser på mina ögon när jag är ledsen fastän jag är som en stängd bok. 
Du river ner muren jag sätter upp för att hålla folk borta för att du verkligen bryr dig.
Du kämpar mot alla odds för att få mig att må bra. 

Du har själv kämpat igenom mycket och fortfarande står du stark och gör ditt bästa för att nå dina mål. 

Lovisa, jag ser upp till dig. 
Jag ser hur du blir så slut i kropp och själ att du bara vill ge upp.  
Men du ger inte upp. Du har aldrig gett upp. 
Just därför ser jag upp till dig, för att du är den starka och ärliga person du är. 

Vi har gått igenom mycket och vi har varit nära på att förlora varandra. 
Men riktiga vänner gör inte så.
Vi har mött våra hinder. Vi har rivit ner våra murar. Vi har gråtit våra tårar. Vi har vilat på varandras axlar. Det är vi två mot världen och det kommer alltid att förbli så. 

Jag önskar ibland att jag har kunnat vara mer stöttande än jag kanske har varit. 
Jag önskar att jag borde ha raderat bort avundsjukan och varit nära dig istället när det var det du behövde. Jag önskar att jag var mer än den jag är för att det viktigaste för mig är att få se dina ögon glittra av lycka och ditt hjärta le. 
Det gör ont i mig när jag ser dig ledsen. 
Jag gråter när du gråter. 
Mitt hjärta krossas när ditt hjärta krossas.

När du är glad, blir jag glad. 
När du skrattar tills du stupar, skrattar jag också tills jag stupar. 
Jag kommer vara vid din sida under dom soligaste dagarna och jag kommer vara vid din sida under dom värsta stormarna. Jag är bara ett telefonsamtal bort och jag kommer som en blixt för att din lycka är det som betyder allt för mig.

Jag älskar dig, har alltid älskat dig och kommer alltid älska dig.

You gonna make me stay

Då är det söndag.
Helgen är snart slut igen och jag ska sätta mig på ett tåg tillbaka till Uppsala redan imorgon igen.
Dagarna går för fort när jag är med er.
Dagarna utan er känns som en evighet.
Med ord kan jag inte förklara hur stor betydelse ni har för mig i livet.

Ni är min familj.
Min syster.
Min bror.
Min nyfunna kärlek.

Dagarna blir ljusare.
Framtiden ser ljusare ut.
Leendet på mitt ansikte är äkta.
Slagen mitt hjärta slår blir starkare istället för svagare.

Om det är någon eller några som kan dra mig ur mörkret så är det ni.
Om det är någon eller några som kan få mig att känna att jag lever igen så är det ni.
Om det är någon eller några som kan göra mig lycklig för en gångs skull så är det ni.

Jag älskar er och jag hoppas att när dagen för döden kommer så är det jag som går först för tanken på att förlora er i livet krossar mitt hjärta och mina drömmar.

I was looking for a place to hide away, insted I lost the heart I gave away

Du fick din chans.
Du gavs mer än fem år för att bevisa din kärlek till mig.
Respekt. Tillit. Hopp. Tro.
Framförallt kärleken.

Hur kan du vara så säker?
Fortfarande...
Efter två månader utan knappt något ord borde det gå in.
Du tror fortfarande på dig själv och endast dig själv.
Du vet allting om världen.
Du vet allting om varenda människa med en blick.
Du vet allting om mig. Du känner mig utan och innan.

Om nu allt det där stämmer, varför har du då inte mig kvar?
Varför har jag då gett upp hoppet om dig och om oss?
Varför slutade jag då att lita på dig?

Du vilseledde mig.
Inte bara det, du gjorde det med flit. Du visste vilket träsk du drog ner mig i och samtidigt så log du...
Skrattade du...
Du njöt...

Nu om mitt hjärta och själ aldrig någonsin läker kommer mitt hat bara att växa mer...
och jag kommer bara att stängas ner mer och mer...

Ett skratt förlänger livet

SURPRISE SURPRISE! Hihi.
Tänker inte skriva mer än så.
Ett skratt förlänger livet som sagt så när jag är här med er underbara människor måste mitt liv förlängas rejält varje gång. Älskar er!

Don't take the free ride in your own life

Ett steg i rätt riktning?
Jobbintervju på onsdag. Jag tog mig i kragen.
Sen är frågan om jag kan lyckas hålla det. Jag har ju en förmåga att ge upp när det tar emot.
Har ett särskilt mål inom ett år som måste hållas.

Ingenting är gratis.
Jag tycker inte synd om mig själv och det har jag aldrig någonsin gjort.
Därför försöker jag mitt bästa med att kämpa på i alla fall.
Det är bara spärren som sitter där som jag måste lyckas lätta på.
Det är muren som jag måste försöka riva ner.
Det är låset som jag måste hitta nyckeln till.

Och jag vill inte tynga någon annans axlar med mina bekymmer, allt det här är upp till mig...

Dear God make me a bird so I can fly far, far far away from here

Regnet smattrar på bussfönstret och med huvudet fyllt av frågor ger hon ifrån sig en suck.
Hon tänker på allt hon varit med om. En tår rinner nerför kinden samtidigt som hon ler.

En tår blir till gråt, ett leende blir till skratt.
En liten spricka i hjärtat förvandlas till ett hjärta av kristall som krossas mot golvet.
Ett litet hopp blir till lycka, ett oväder blir till totalt mörker.

All I need is time

Efter 25 går det bara utför eller hur är det man brukar säga?
Gårdagens kväll spenderades på White Club och där det är lammkött vart du än vrider och vänder dig.

Man bör inte haka upp sig på tid och rum men det blir lätt så när det känns som att allting bara flyger förbi dig och du inte alls hänger med och tappar spåret.
Orden ekar i mitt huvud som alltid, nu är det dock andra ord som fastnat som bara väntar på att få komma ut. Hur länge ska man vänta? Är det ens möjligt?

Jag är less på att vara rädd.
Less på att gråta.
Less på att vara svag.
Less på att ta snedsteg.
Less på att gå bakåt istället för framåt.

Jag bestämmer mig. Jag sätter ner foten. Jag sträcker på mig och tar ett djupt andetag.
En nästan iskall bris blåser förbi mig och i det exakta ögonblicket som jag helt plötsligt känner mig säker på livet tas det bort lika snabbt.

Lonely - It's what I am, it's what I've been, what I've become

"Det är precis det här du behöver just nu. Känna kärlek och låta någon ta hand om dig."

Hur ska jag kunna lägga mitt liv i någon annans händer igen?
Jag var där. Jag fastnade där.
Fängelset jag satt i vill jag inte hamna i igen. Det var mörkt. Det var kallt. Det var skräckinjagande.
Utsätter jag mig för det igen har jag inte lärt mig någonting av dessa fem år.

Jag gråter fortfarande under dom mörka nätterna i min ensamhet.
Ingen ute i världen vet någonting om mig.
Jag visar inga känslor. Ingen rädsla för då vet jag att det är ute med mig.
Då blir jag fasttagen igen.

Jag håller mig på avstånd.
Jag är på min vakt.

Det känns som att det är ett omöjligt mål jag försöker uppnå här..

Nu är frågan...
Känner jag bara såhär för att jag är vilse i mitt hjärta och mina tankar?
Är det där jag hör hemma?

Säkerheten är att jag verkligen kan vara mig själv.
Osäkerheten är att jag väl egentligen inte vet vem jag är riktigt än.

Jag är stark har jag fått höra. Jag är bestämd. Målmedveten.
Finns så mycket jag vill uppnå.
Så många mål, men vägen dit är fortfarande krokig och trasig.
Hur kan då styrka, bestämdhet och målmedvetenhet vara jag?

Så många gånger har jag rest mig igen, borstat av mig och fortsatt springa.
Jag är frustrerad.
Jag är kluven.

Jag har mitt egna liv. Jag har mina egna mål.
Känns som att jag är fast.
Någonting håller mig fast i det förflutna.
Någonting håller mig fast i nutiden.
Känns som någon eller någonting tar ett hårt stryptag på mig så att jag inte ska kunna följa mitt hjärta...

Äkta söndagsmys efter gårdagens vilda påhitt

Dags att uppdatera lite om gårdagen. Vi fick ju ut Micke och Niklas på hästarna igår vilket var riktigt roligt! Jag och Lovisa ledde dom en bit sen fick dom rida helt själva. Så duktiga så! Vi har ena riktiga cowboys till karlar.

Festen blev otroligt lyckad måste jag säga! Vissa människor hade jag inte träffat på flera år och sen fick man lite nya kontakter också så det är alltid roligt. Det blev tacos och dricka och på det blev det ännu mera dricka och singstar i lag där vinnarna fick möta ett nytt lag. Oj vad vi sjöng och tjoade och så provade vi ett shotspel som Niklas fick. Bingo! Den som fick bingo först slapp dricka medan dom andra fick ta sej en rejäl sup!
Jösses vad roligt det var.

Nu städas det för fullt i huset här så det blir rent och fint och sen åker jag och Micke hem till honom för vidare söndagsmys och film innan det blir morgondag och jag tyvärr ska åka hem till Uppsala igen. Har faktiskt saknat mina små monster där hemma så ska väl bli skönt på sätt och vis, men mestadels trist.

Disneymys

Egentligen vet jag inte riktigt vad som ska skrivas. Jag känner bara för att skriva ett par rader igen.
Vi har nyss ätit lite god mat med lite vin bredvid och kvällen fortsätter nu med gammal härlig klassisk Disneymusik som aldrig kommer att dö ut och som man aldrig någonsin kommer att lessna på.

Senare ska vi titta på film igen. Ikväll blir det The Green Mile på bluray och det är ju väldigt stor skillnad på det så ska bli roligt och se den filmen med mycket bättre kvalitet på ljud och bild. Låter som att jag gör reklam för bluray, haha.
Sen kanske det blir någon annan film också, beror på hur mycket klockan hinner och bli och hur mycket man har druckit under kvällen.
Ser fram emot imorgon då Niklas fyller år och det kommer över 22 personer hit på god mat och dricka. Ska bli riktigt härligt!

Peace out my friends!

Torsdagsmys

Idag har man först och främst vandrat lite i Avestastan och hittat en tröja sen väntade man på att Micke skulle komma hem från jobbet så han först kunde skjutsa mej till Pickaboo där jag skulle köpa nåt litet fint till världens finaste Lovisa och sedan vidare till Fors där han släppte av mej.

Jag och Lovisa åkte ut till hästarna och tog en långtur idag med. Härligt väder, hann bli mörkt men det var riktigt mysigt och hästarna fick sträcka ut sej ordentligt. Paddan var en riktig liten åsna i början men sen släppte han och blev väldigt fin.

Nu till kvällen blir det gottis och filmen Alice i underlandet med världens bästa människor.
Nu närmar det sej ännu mer att åka tillbaka till Uppsala igen..
Sjukt deprimerande. Jag vill inte... Orkar inte...