Anna

Nu är frågan...
Känner jag bara såhär för att jag är vilse i mitt hjärta och mina tankar?
Är det där jag hör hemma?

Säkerheten är att jag verkligen kan vara mig själv.
Osäkerheten är att jag väl egentligen inte vet vem jag är riktigt än.

Jag är stark har jag fått höra. Jag är bestämd. Målmedveten.
Finns så mycket jag vill uppnå.
Så många mål, men vägen dit är fortfarande krokig och trasig.
Hur kan då styrka, bestämdhet och målmedvetenhet vara jag?

Så många gånger har jag rest mig igen, borstat av mig och fortsatt springa.
Jag är frustrerad.
Jag är kluven.

Jag har mitt egna liv. Jag har mina egna mål.
Känns som att jag är fast.
Någonting håller mig fast i det förflutna.
Någonting håller mig fast i nutiden.
Känns som någon eller någonting tar ett hårt stryptag på mig så att jag inte ska kunna följa mitt hjärta...