We're better off being together

Idag har varit en bra dag.
Dom kommer också lite då och då, titt som tätt.
Det är likadant åt båda hållen. Helt plötsligt som jag kan känna mig ledsen och ha en dålig dag,
så kan lyckokänslorna komma och jag kan ha en bra dag.
Idag var en sån dag.

Visst kan jag erkänna att jag har börjat få lite ångest.
Snart är det augusti, vilket betyder att jag snart ska gå på intervju.
På ett jobb jag inte har någon aning om, inte har en blekaste om hur det fungerar.
Man får lära sig där, absolut, men tänk om jag inte klarar av det?
Gamla misslyckanden knuffar bort dom positiva tankarna och tar tillbaka sin plats där dom känner sig hemma och jag blir rädd och känner att jag kanske inte borde ta det här jobbet om det erbjuds.
För tänk om...


Till den bra dagen. För hela dagen har varit bra.
Jag och Lovisa började med en liten vända på stan och solen sken starkt och härligt.
När hon sprungit sina ärenden åkte vi ut till Fors där vi har legat och slöat ute i solen och jag tog mig friheten att ta en kall öl för att lyxa till det lite extra. Ibland måste man bara få unna sig!
När solen värmt ordentligt tog vi en skuggpaus och åt lite lunch och städade toaletterna.
Därefter ville vi ut i solen igen så vi satte oss där med Lovisas nyinköpta spel Vilda Gester som vi provade på lite och det skrattades och vi såg nog ut som riktiga fåntrattar där vi hoppade, snurrade och ritade konstiga figurer i luften samtidigt som vi med ljud försökte förklara allt möjligt från motorväg till trollstav till kyrkklocka.

När Niklas och Micke slutat jobbet åt vi middag tillsammans i Fors och sedan åkte vi ut till Halsjön.
Jag och Lovisa hade inga planer på att bada men vi satte oss åter igen i den sköna solen och tittade på pojkarna som plaskade runt som små fiskar. Svalt och skönt såg det ut så jag som hade badkläderna i bilen bestämde mig för att byta om och bada ändå. Inte själv dock, Lovisa hoppade kort därpå i med sina shorts och sitt linne. Funkade finfint det med!

På kvällen har det blivit filmmys med världens finaste sambo Micke och tittat på Disneyfilm.
Då stackaren ska upp och jobba tidigt och jag ej är trött, sitter jag kvar här uppe och filosoferar och lyssnar på lite musik samtidigt som jag har min trogna tv-serie Srcubs i bakgrunden.

Det är om kvällarna, kvällar som denna...
Som det envisas och bråkas och tjafsas där inne.
En tår kan rinna. Ett litet diskret skratt kan komma.
Ett snett leende som visar både på glädje och sorg kan visa sig.
Dagar och kvällar som jag får ta.

It's gonna take a lot to hold on

Får lov och be om ursäkt för långsam uppdatering igen.

I torsdags tog jag och Lovisa en roadtrip till Stockholm och mötte upp Madde och hennes syster där vi vandrade runt på Gröna Lund hela dagen. Det var hur kul som helst!
Även fast jag inte åkte dom absolut värsta så är jag ändå stolt över mig själv, åkte tre berg och dalbanor och andra saker som jag aldrig åkt förut.
Popexpressen åkte jag tre gånger bara för att den är så kul! Den har alltid varit min favorit!
Mot kvällningen och slutet så bestämde vi oss för att prova lyckan och den fanns verkligen hos Madde och hennes syster Johanna då dom på första försöket vann två kg kexchoklad. Lovisa den stackaren, som köpte flera brickor flera gånger, vann ingenting.
Men som man säger och som jag sa till henne. Har man tur i kärlek har man otur i spel.

Allt som allt var det en underbar dag med mycket skratt och mycket pirr i magen <3

Annars då.

Det känns som att jag sakta men säkert börjar tyna bort.
Då jag skriver detta menar jag psykiskt och inte fysiskt.
Jag tar lite avstånd och jag håller mig gärna lite för mig själv.
Håller mig i den lugna vrån hemma istället för att möta världen och nya äventyr.

Det är så det är.
Så jag känner.
Försök inte få mig till nånting.
Pressa mig inte.

När jag är redo, så kommer jag.

Working hard to get my fill

Får be om ursäkt för en långsam uppdatering efter helgen, det har varit annat och göra och annat och tänka på. 


Jag och Micke tog en biltur till Uppsala i fredags för att hälsa på och fira Mia som fyllde år. Vi kom till mamma i lagom tid och fixade snabbt käk och satte oss och åt och därefter var det dags för mig att börja göra mig i ordning för att sen åka vidare till stan och hem till Peter och Mia. 
Där blev det dricka och snacks och lite mer dricka och snacka skit samt lyssna på musik från all världens hörn. Vi blev ett antal i den lilla lägenheten men inte så farligt trångt. Vi klarade oss tills vi gick ner på stan och Birger Jarl för att skaka loss. Det var verkligen kul! Länge sen man var där ute i storstan och dansade loss så det var jättekul verkligen. Jag och Micke drog iväg lite innan dom andra för att i armkrok vingla oss till Burger King och äta där Micke skaffade sig lite fyllevänner. 
Vi hann precis i tid till sista bussen där det blev lite allvarligt och mindre allvarligt prat om allt möjligt och sen var det bara att lägga sig i sängen och somna.


På lördagen mådde jag faktiskt riktigt fint medan en och annan gubbe inte mådde riktigt lika bra. Han sov ett tag längre än mig innan jag väckte honom för lite frukost. Vi sällskapade sen mamma till affären och sedan åkte vi vidare till stan för att hälsa på min andra familj. Min älskade Jallafamilj!!
Jösses vad jag har saknat dom!! 
Det var så kul och få träffa dom. Självklart var inte alla där men fick träffa några av dom och det var så underbart. Vi åt och pratade lite med dom. En stund på kvällen hamnade vi sen hemma hos June och Sebbe där vi spelade Wii och vi bestämde att vi skulle ses en vända på söndagen också innan vi åkte hem, vilket vi även gjorde. 


Då var det ganska fint väder så vi satte oss ute på balkongen och fikade och pratade och skrattade. 
Underbart att få träffa er allihopa! 


Det går inte en dag utan att jag saknar er.
Saknar era skratt och våra samtal. 
Våra knäppa uppsåt och skämt.


I don't regret anything, but I feel that there is a part missing in my heart. 

You told me they can't understand

Vet inte om jag ska skriva en fortsättning om det här med tillit eller vad jag annars kan kladda ner på det här inlägget. Mitt humör kan ändras så blixtsnabbt och oftast vet jag inte ens varför.
Jag kan plötsligt bli arg.
Helt plötsligt kommer tårarna, jag skriker och jag gråter.

Den hårda vägen har jag lärt mig att man får lov och offra saker när man är i ett förhållande.
Men det jag inte vet är om jag har rätt eller fel?
För i så fall bör båda göra det och inte bara en?
Jag offrade hela mig själv, mitt hjärta och min själ.
Hela mitt liv och hela min familj raderades förra gången.
Jag vill självklart inte vara med om det igen men när vet man att det är tillräckligt?

Trots att jag växte upp i raketfart på väldigt kort tid så kan jag förstå mina tankar jag hade innan gymnasiet.
Jag förstår ångesten man hade.
Många gånger önskar jag att tiden inte gått så fort eller att man bara kunde gå tillbaka för en liten period.

Hur kan allting, och jag menar verkligen allting bli så mycket mer komplicerat som vuxen?
Mycket svårare, mycket tyngre och många fler murar att klättra över eller slå sig igenom.
Tankarna blir fler.
Problemen verkar större.
Tårarna slutar inte rinna lika snabbt.
En komplimang räcker inte för att dra dig ur din dvala.
En kram räcker inte för att du ska kunna sova på nätterna.

Och nu medan jag sitter och skriver, filosoferar och torkar små tårar på samma gång så kan jag inte låta bli att sakna tiden som ung och dum.

I see myself I'm looking at the mirror

Tillit. 


När jag tänker tillbaka så vet jag att jag har en bra anledning att vara misstänksam mot människor och hålla mig lite i skuggan ett tag för att se om dom verkligen går att lita på. 


Man kan se tillit på två olika sätt. 
På ett sätt är det egentligen ganska enkelt. Ens familj berättar för än som liten att det är bra och ha tillit till andra människor för då kommer dom få en stark tillit till dig och på det sättet kan vi få en härlig umgängeskrets livet ut.
Å ena sidan är tillit också en väldigt svår känsla att kunna få fram om man har anledning till det. Man kan ha blivit sårad, man kan ha blivit knivhuggen i ryggen av någon man älskade och på så sätt förlorat tilliten. 


En gång, två gånger. 
Människor är förstås olika starka men man kan oftast klara sig undan med endast en eller två små besvikelser och sen gå vidare ifrån det. 


För mig har det hänt för många gånger för att jag ska kunna radera bort det. 
Mannen jag levde med i över fem år som jag älskade och tog hand om och som blinda jag trodde hade samma kärlek till mig gjorde det värsta mot mig. Han förstörde min tillit till killar, och inte bara det. Han fick mig att tvivla på min egen familj, mina absolut närmaste vänner.
Jag har haft vänner (som var underbara vänner sett från min sida), som jag älskade och brydde mig om. Som jag haft det roligt med, skrattat och gråtit tillsammans med. Dom bröt den.
Dom har knivhuggit mig, om och om igen vissa av dom. 


Vad jag senare har kommit fram till, är att det är snäppet värre att inte ens kunna lita på sig själv. 
Att inte ha tillit till sin egen person och sin egen förmåga och till exempel sin intelligens. 
Det kan lura dig och sätta dig i jobbiga situationer. 
Jag har bråkat med en bra kompis flera gånger om på grund av bristen på tillit till mig själv.


Sanningen är, när du tänker att du inte kan lita på din pojkvän/sambo, din vän eller någon familjemedlem... Tänk efter. 
Är det dom eller dig själv du inte litar på? Svaret kan vara raka motsatsen mot vad du tänkt från början.


Dig själv. 

Well, I know the feeling

När ens partner inte går ihop med din alldeles egen familj blir du sliten både psykiskt och fysiskt.
Det tär på än för det är en självklarhet att man vill att ens familj ska komma överens med den du kanske lever med resten av livet.
När familjen däremot inte går ihop med varandra tär det ännu mera på dom runtomkring.

Alla bråkar och har tjafs. Alla kan ha heta diskussioner och bli osams om något som egentligen är oviktigt. Men det finns också dom stunder då det inte behöver hända nånting alls men det finns folk man kanske känner som har en inverkan på någon man bryr sig om och av det kan allt bli till bara en stor smet.

Ibland kan man hjälpa till och försöka lösa det.
Andra gånger kan man bara stå på sidan av och titta på utan att kunna göra någonting.
För mig är det värsta känslan men i vissa fall får man ta och acceptera en situation som den är och hoppas att det löser sig till slut.

And that's why I fear

Snart tror jag det är dags att påbörja det igen. 

Jag skickade iväg det på posten idag och jag antar att jag inte kan göra annat än att vänta nu och sen förhoppningsvis få hjälp därifrån. 

Han spökar fortfarande. 

Det är inte lika ofta.

Det är inte lika djupt. 

Det är inte lika långa perioder. 

Men dom korta stunderna han spökar räcker gott och väl för att skrämma mig. 

Sen har jag fått lite andra idéer om vad jag kanske vill göra i livet. Men allting känns så långsökt. 

Hur skulle jag kunna klara av någonting sånt? 

Jag menar, man behöver en verklig talang för det där. 

När det finns mycket man känner att man vill göra, vad gör man då? Hur väljer man? 

Man kan ju inte göra allting... 

När man väl har bestämt sig, hur hittar man motivationen? 

Hur hittar man driften och kraften, styrkan att kunna fortsätta?
För vad du än bestämmer dig för att göra så kommer det bakslag, 

så kommer det smällar och murar att riva ner eller klättra över. 

Dom mörka dagarna börjar ta över, men jag försöker kämpa emot. 

Jag får fortsätta göra mitt bästa helt enkelt... 

Sitting here wasted and wounded

Tankarna har smygit sig tillbaka igen.
Jag har tagit en paus i min bearbetningsprocess och då jag sitter och gör väldigt lite om dagarna är det kanske förståeligt att allting kommer tillbaka och drar ner mig.


Jag är osäker och rädd igen.
Det känns som jag knuffar bort istället för att dra in.


Jag behöver ta tag i bearbetningsprocessen igen. 

Jag vill inte behöva göra det. 

Jag vill inte behöva tänka på det igen.

Jag vill inte behöva prata om det igen.

Jag vill inte behöva se det spelas upp framför mig igen.

Då bryter allting ihop.
Då bryter jag ihop.
Då måste jag visa mig svag.
Då måste jag låta tårarna rinna och
jag måste sitta och vara ledsen, arg, frustrerad, rädd.


Det värsta jag vet är att visa mig svag.
Det finns ingen anledning att jag ska gråta
på andras axlar.
Tynga ner andras axlar med mina bekymmer.
Varför ska jag utsätta andra för det?
Jag har lärt mig att stå på egna ben.
Jag har lärt mig att ta ansvar för mig själv.
Jag har lärt mig att ta hand om mig själv.
Jag har lärt mig... ensam är starkast.

Love is all around

Det har varit en riktigt underbar helg. Då min kära sambo fyller år på tisdag så firade vi honom i fredags.
Vi hade gett honom lite ledtrådar men ingenting som kunde få honom att luska ut våra planer.
Det hela började i Fors hemma hos Lovisa och Niklas med grillad mat till lunch. Därifrån åkte vi in till stan för att lämna Mickes bil och innan vi bilade vidare satte vi ögonbindel på honom och Niklas snurrade runt, backade och gjorde lite u-svängar här och var för att han inte skulle kunna gissa vilken destination vi skulle till.

Bilturen slutade i Vikmanshyttan där vi åkte gokart. Man blir verkligen som ett barn igen när man kör gokart. Det är så roligt och man får en liten kick av det. Niklas, Micke och jag hamnade på prispallen där Niklas fick guldmedalj, Micke silvermedalj och jag en bronsmedalj så nästa gång får Lovisa hamna där. Men hon hade förbättrat sig bäst av alla tidsmässigt vilket var bra gjort!
Efter gokarten hade vi bokat bubbelpool och bastu där vi satt och drack och lyssnade på musik och bara kunde slappna av. Riktigt härligt!
Från Vikmanshyttan åkte vi sen tillbaka till stan där vi åt lite tårta och gjorde oss i ordning för kvällen och vi drog ner födelsebarnet till Burning Duck där vi åt otroligt god middag. Innan vi hamnade på sista destinationen Kingen för kvällen var vi hos Anders en vända för lite förfest och som sagt.. Kvällen avslutades med massvis av dans på Kingen där vi släppte loss.

Lördagen var något av en väldigt lat dag men med tanke på hur kvavt väder det var blev jag och Lovisa sugna på att åka och bada och svalka ner oss så vi fick med oss gubbarna ner till Halsjön i Fors och badade. Inte så värst kallt som jag hade tänkt mig så badade ett tag och simmade lite grann. Skönt var det!

Idag har vi fått med oss gubbarna ut på en 2 timmarstur på islandshästar. Jösses vad kul det var! Helt underbart och så fick vi som ville hoppa i skogen också och det blev bara jag, Lovisa och Mickes syster Johanna. Massor av tölt och galopp och hopp! Det var helt underbart verkligen!
Sen är jag jättestolt över Micke och Niklas som både travade, töltade och galopperade även fast dom bara ridit några gånger innan och Mickes lilla häst sparkade bakut ett par gånger. Jättestolt! <3

Imorgon är det dags att dra ner till gymmet igen med Lovisa och sen får vi se vad resten av veckan ger.

Niklas 

 Micke och Johanna 

Lovisa

Wind of change

Eftersom mitt förra inlägg inte ville som jag ville och nu bara ligger som utkast får jag skriva ett par rader om någonting annat som pågår.

Idag har jag, Niklas och Micke ätit lunch på kinarestaurang här i stan och jag åt anka. Jösses vad gott!
Fick till och med doggybag med hem då portionen var för tre personer. Sen blev det lite kaffe hemma hos Ante och Linnea innan vi drog vidare.

Regnet öser ner och jag sitter och filosoferar över lite ärenden att få gjorda imorgon och om att få upp motivationen till att dra ner mig och Lovisa till gymmet/badet regelbundet och komma igång med träning...
Så snart som möjligt hoppas jag på. Damen börjar bli lite rastlös och drar ner sig själv.

Kan rekommendera en bok till alla er som ser ner på er själva och har allt för många komplex som resulterar i att det styr ert liv och ert vardagsliv.

Blondinbellas Egoboost är en riktigt intressant och bra bok där man också kan skriva upp små utmaningar/uppgifter. Hon skriver om situationer som tydligen är som vardagsmat och som nog dom flesta känner igen sig i. Rekommenderas stort.