Vet inte om jag ska skriva en fortsättning om det här med tillit eller vad jag annars kan kladda ner på det här inlägget. Mitt humör kan ändras så blixtsnabbt och oftast vet jag inte ens varför.
Jag kan plötsligt bli arg.
Helt plötsligt kommer tårarna, jag skriker och jag gråter.
Den hårda vägen har jag lärt mig att man får lov och offra saker när man är i ett förhållande.
Men det jag inte vet är om jag har rätt eller fel?
För i så fall bör båda göra det och inte bara en?
Jag offrade hela mig själv, mitt hjärta och min själ.
Hela mitt liv och hela min familj raderades förra gången.
Jag vill självklart inte vara med om det igen men när vet man att det är tillräckligt?
Trots att jag växte upp i raketfart på väldigt kort tid så kan jag förstå mina tankar jag hade innan gymnasiet.
Jag förstår ångesten man hade.
Många gånger önskar jag att tiden inte gått så fort eller att man bara kunde gå tillbaka för en liten period.
Hur kan allting, och jag menar verkligen allting bli så mycket mer komplicerat som vuxen?
Mycket svårare, mycket tyngre och många fler murar att klättra över eller slå sig igenom.
Tankarna blir fler.
Problemen verkar större.
Tårarna slutar inte rinna lika snabbt.
En komplimang räcker inte för att dra dig ur din dvala.
En kram räcker inte för att du ska kunna sova på nätterna.
Och nu medan jag sitter och skriver, filosoferar och torkar små tårar på samma gång så kan jag inte låta bli att sakna tiden som ung och dum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar