Modekraschar!

Här kommer fyra bilder som jag INTE är nöjd med någonstans

När man som tonåring har komplex över ens kropp ska man ju definitivt inte ha en tröja som gör att du ser dubbelt så stor ut :P Big no no!

Vad jag vet nu är att man inte ska visa både ben och bröst för det kan bli lite för slampigt :P

What the hell is this??? 20 kr flipflop till slitna leggings och en konstig kjol? 

Jag är 20 år på den här bilden... Men ser ut som ut som 35.
Polotröjan som täcker min hals, glasögonen, dom billiga örhängena och den låga hästsvansen gör mig inte smickrande alls

Good old times... Or was it?

Har ni hört talas om pixbox, bilddagboken och i dagens läge dayviews?
Det är ungefär en gammal variant av dagens Instagram.
Lovisa lokaliserade sin egen sida och därmed min.
Jag har idag bläddrat igenom alla mina bilder och jag skrattar, gråter och jag skäms.
För det första vet jag inte vad tusan man höll på med den tiden och sen är det ju modekrashar så det bara skriker! Väldigt mycket no no!

Jag tänkte leta upp några speciella och lägga upp här på bloggen.
Lite måste man väl bjuda på sig själv antar jag ...

There is such a lot of world to see

Åttonde sjukdagen är jag inne på just nu.
Jag börjar definitivt bli bättre men samtidigt är jag långt ifrån att bli frisk.
Men jag får helt enkelt bita ihop, köpa en tågbiljett och hoppa tillbaka in i jobben nästa vecka.
Jag har inte råd att förlora hur mycket som helst.

Jag har även andra ärenden att springa när jag kommer tillbaka till Uppsala.
Det är dags att planera min framtid och vad jag faktiskt ska bli när jag blir stor.
Trots att jag varit halvt död och inte kunnat göra mycket den här veckan har det varit
otroligt skönt att vara i Avesta med min underbara kille en hel vecka.
Det positiva med att jag kan börja jobba igen är att då kan jag också börja träna lite igen.
Det har jag saknat brutalt mycket!

Men igår tog jag en promenad och det tänkte jag göra idag också.
Det är jag tillräckligt pigg för att kunna göra.
Jag tänkte att jag skulle skriva ett par rader åtminstone men nu har jag lite annat att göra.

Time is going by so much faster then I

Idag ställde jag en fråga till mig själv;
När jag är 40 år, vill jag fortfarande springa upp och ner för trappor och städa?
Svaret jag kom fram till: Nej.
Det är inte framtiden jag har planerat och tänkt mig.

Jag har insett att jag måste få någonting att hända nu om det här ska vända.
I min situation just nu kommer jag aldrig få ett bättre jobb än det jag har nu,
och det är den tråkiga sanningen.

Imorgon ska jag ringa Navet utbildning och boka en tid för att träffas och planera, prata lite.
Jag ska söka till Matematik B så jag kan ansöka vidare till en utbildning senare.
Jag har bestämt mig. Äntligen.

Jag börjar bli less på att vara en 25-årig kvinna som bor hemma utan en riktig fast inkomst och utan någon vidare framtid utanför dörren. Att hela tiden jobba och träna och knappt ha ett socialt liv.
Det måste börja hända någonting, och det nu!

Duracell Anna

Jag har inte varit otaggad på att skriva men jag har varit fullständigt upptagen med saker hit och dit.

Jag har i dagsläget två jobb och det är tidiga mornar, ibland sena kvällar.

Mitt i den här smeten försöker jag hinna med min dagliga träning och att prata/umgås med vänner.

Jag har också funderat på om jag ska börja läsa Matematik B under vissa kvällar i veckan så jag får den kursen klar. Jag har inte bestämt mig ännu för att läsa vidare men har jag matten färdig så är det bara för mig att ansöka sen om tanken och intresset slår mig.

Som sagt, det är många bollar i luften, precis som jag vill ha det.

Problemet med mig när det händer mycket saker på en gång, är att jag inte vet mina egna gränser.

Jag ger rådet till massor av andra, "stop and smell the roses" medan jag själv

irrar runt som en duracellkanin på amfetamin. 

Jag försöker att lugna ner mig själv lite grann men alltid kommer jag på någonting som finns att göra, ett nytt projekt eller ett gammalt som är dags att damma av och fortsätta på eller något så enkelt som "jag ska bara" och så är jag igång tills mat och sovklockan ringer.

Hur som helst känns det på sätt och vis bra att ha saker och göra.

Det känns skönt med ett nytt jobb med nya människor att träffa och lära känna och den stora bonusen, att tjäna extra pengar. 

Fan, familj och vänner kanske har haft rätt...? Att det blir bättre till slut.