A morning walk through the town

Mental breakdown.
Idag fick jag det offentligt.
Dagen började bra men blev sen bara värre och värre.
Ångesten kom ikapp mig och stressen satte igång min puls.

På bussen hem försökte jag att hålla mig men det började forsa ur mina ögon.
Jag kunde inte hejda det, inte på något sätt och jag hade inga solglasögon för att dölja det heller.
När jag kom hem fortsatte det och slutade inte på timmar.

Det var länge sen jag kände mig såhär.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva..
Men jag insåg en sak idag och det krossade mitt hjärta.
Det stoppade min andning och det gjorde ont.

Det är allt jag har att berätta just nu..

The strenght starts to fade away and I feel a weakness inside me

Micke åkte iväg för knappt tjugo minuter sen och jag saknar honom redan enormt mycket.
Han måste ju tyvärr också upp och jobba imorgon, helst hade jag velat ha kvar honom här hos mig.
Jag har haft en ganska jobbig helg, känslomässigt.
Jag har känt mig utpumpad, ledsen och besviken.

Jag måste erkänna att jag har en livskris.
Det må låta urlöjligt att jag som 25-åring har en livskris, men det har jag.
Jag är inte alls där jag förväntade mig att vara i mitt liv och jag har inte alls uppnått det jag trodde.
Jag är en 25-årig kvinna utan utbildning och fast jobb som bor hos sin mamma.
Jag tycker inte att det låter särskilt bra, därför är det sällan jag vill prata om det.
För ska jag vara helt ärlig så skäms jag.

Under den här veckan har jag knappt sovit fyra timmar per natt för att jag lägger mig med ångest och jag vaknar med ångest. Jag vill ingenting annat än att gråta när jag kliver in med fötterna på mina två extraarbeten. Varje morgon önskar jag att jag kunde slå av larmet, dra täcket över mitt huvud och säga Fuck you när telefonen ringde.

Det är väl tur i oturen att jag har blivit expert på att låtsas.
Fake it 'til you make it - Det har jag lärt mig att leva med.

Nu kanske några tänker "Men du var i ett hemskt förhållande innan".
För mig är det ingen ursäkt, nog hade jag väl kunnat göra lite mera?
Jag är smått besviken på mig själv och det känns förjävligt rent ut sagt.

And I hope that you'll remember me

Jag avskyr när jag får mina mental breakdowns. Jag fick ett idag.
Knappt någon sömn på hela veckan och två 14-timmars pass och dom andra dagarna "vanliga" åttatimmars dagar. Jag blöder näsblod dessutom, ofta nu för tiden. Förr blödde jag aldrig någonsin näsblod men nu kan det forsa varje morgon som rena rama syndafloden.

En ledig dag får jag den här veckan, förhoppningsvis blir nästa vecka lättare.
Men jag undrar om jag börjar förstå att jag faktiskt också har gränser..
Vet inte om jag bör fortsätta såhär som jag gör nu för det får mig att må riktigt dåligt.

Det enda jag vet just nu är att jag behöver komma bort härifrån, långt härifrån.
Få en paus från allting och alla.
Jag behöver tömma mitt hjärta och rensa mina tankar.