Micke åkte iväg för knappt tjugo minuter sen och jag saknar honom redan enormt mycket.
Han måste ju tyvärr också upp och jobba imorgon, helst hade jag velat ha kvar honom här hos mig.
Jag har haft en ganska jobbig helg, känslomässigt.
Jag har känt mig utpumpad, ledsen och besviken.
Jag måste erkänna att jag har en livskris.
Det må låta urlöjligt att jag som 25-åring har en livskris, men det har jag.
Jag är inte alls där jag förväntade mig att vara i mitt liv och jag har inte alls uppnått det jag trodde.
Jag är en 25-årig kvinna utan utbildning och fast jobb som bor hos sin mamma.
Jag tycker inte att det låter särskilt bra, därför är det sällan jag vill prata om det.
För ska jag vara helt ärlig så skäms jag.
Under den här veckan har jag knappt sovit fyra timmar per natt för att jag lägger mig med ångest och jag vaknar med ångest. Jag vill ingenting annat än att gråta när jag kliver in med fötterna på mina två extraarbeten. Varje morgon önskar jag att jag kunde slå av larmet, dra täcket över mitt huvud och säga Fuck you när telefonen ringde.
Det är väl tur i oturen att jag har blivit expert på att låtsas.
Fake it 'til you make it - Det har jag lärt mig att leva med.
Nu kanske några tänker "Men du var i ett hemskt förhållande innan".
För mig är det ingen ursäkt, nog hade jag väl kunnat göra lite mera?
Jag är smått besviken på mig själv och det känns förjävligt rent ut sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar