Jag är klarvaken och ser hur mina drömmar och vår framtid krossas

Tittade nyss igenom mina hästbilder på Facebook och insåg hur mycket jag saknar hästar och ridning.
Mest av allt saknar jag Charlie. Jag saknar all svett och alla tårar jag fick utstå med honom.
Det var en riktig kamp men jag gav aldrig någonsin upp.
Oavsett väder, vindbyar, snöstormar och minusgrader.

Jag älskar den ponnyn, ja.. Det går inte att beskriva.
Kärleken som finns till honom går inte att beskriva med ord.
Bandet som vi skapade går inte att förklara, det kan bara visas och det kan bara ses.
Tilliten han fick till mig finns ingen annanstans.

Jag saknar honom enormt mycket.
Vissa dagar ångrar jag att jag åkte, att jag lämnade honom.
Det känns ibland som att jag övergav honom.
Han var den enda som höll mitt hopp uppe under mina mörka dagar.
Han som fick min dag att bli bättre,
han som satte ett leende på mina läppar när jag hade somnat och vaknat med tårar i ögonen.

Folk kan säga vad dom vill, men jag vet vad som fanns mellan oss.
Jag vet vilket band vi hade och jag vet hur jag kämpade,
hur han till slut rev sina murar och bestämde sig för att lita på mig.

Jag var där.
Dag för dag.
Steg för steg.
Många gånger när ingen annan var där och såg.
Därför finns det ingen annan som förstår det jag vet.

Fan vad ont det gör.
Jag gråter när jag sitter och skriver det här och
jag vet att det inte är sista gången jag kommer att fälla tårar över honom.
Han var mitt liv, min värld och jag kommer aldrig att glömma vad vi lärde varandra under vår tid.

Dom viktigaste försvinner i skuggan av någonting annat

Under kvällen var jag och Johanna iväg på en julkonsert i förmån för Uppsala Kvinnojour. 

Dom har en ekonomisk kris och behöver hjälp. 

För ynka 120 kr fick man fika och njuta av underbar musik, både klassiska julsånger och vanlig musik. 

Det var också härligt att få träffa min stödperson igen, det var länge sen. 

Vi blev även informerade om hur vi kan hjälpa till och varför vi bör hjälpa till. 

Dom är för få som jobbar för många timmar då dom inte har råd att hämta in mer hjälp och fyra nya kvinnor ringer dit för att få hjälp, varje vecka. 

Med tanke på vilken livräddare dom har varit för mig så betyder det oerhört mycket att dom ska få den hjälp dom förtjänar, för att kunna fortsätta sitt underbara arbete för att hjälpa utsatta kvinnor. 

Och därför vädjar jag till er som läser min blogg att också stötta dom ekonomiskt. 

Det behöver inte vara någon guldsumma. 

Här är ett enkelt sätt att stödja dom http://www.uppsalakvinnojour.se/aktuellt/

Ni kan även skicka till deras plusgirokonto, kontakta dom för mera information. 

Uppsala Kvinnojour behövs!! Utsatta kvinnor behöver deras hjälp dygnet runt, 

men nu är det också dags för oss att hjälpa dom! 

Twentyfour/Seven

Än en gång har det blivit ett långt mellanrum från ett inlägg till nästa.
Jag har inte mycket till inspiration just nu och inte mycket att skriva om.
Inte när det kommer till min vardag åtminstone.

Jag måste införskaffa mig en riktig kalender, den på mobilen hjälper mig inte alls just nu.
Det är för många tankar, för många planer, för många idéer och för mycket att försöka klämma in.

Min prioritering är som det har varit ett par veckor tillbaka, att fortsätta söka jobb.
Annars är det faktiskt att försöka få umgås med världens finaste Johanna så mycket som möjligt, som har kommit hem igen från Australien. Vi träffades över en fika medan snöstormen var fullt igång utanför dagen efter hon anlänt och vi har fortfarande mycket att ta igen.
Mycket att prata om, skratta om och förhoppningsvis mycket att hitta på.

Julen är snart här och plånboken gråter.
Det har varit fint i ett par månader nu, men nu är födelsedagar, julen och nyår på ingång
och det svider när jag tänker på allting som ska göras.

Vi får se när jag återkommer igen med vidare tankar och funderingar.
Jag sitter i värmen och ser ut mot mörkret och snön.
Nu är det vinter på riktigt!