Nothing else matters

Min räddare i jeans och vit tshirt hoppade in i bilen torsdagsnatt och körde till Uppsala.
Vem gör så? Det finns ingen som gör så nu för tiden. Det finns inga gentlemän nu för tiden.
Min räddare är gammalmodig och världens bästa.

Jag åkte med honom tillbaka på fredagen även fast jag inte tänkt göra det, men så blev det och jag är glad för det. Vi invigde Lovisa och Niklas grill på kvällen med god mat och god dricka och helt underbart sällskap. Mycket skratt som alltid.
Dock blev det för mycket dricka under kvällens gång och innan jag hamnade i sängen så spenderade jag tid på toaletten. Så blir det när man okontrollerat försöker dricka bort sina bekymmer.

Det pratades och det planerades.
Fortfarande kluven men bör självklart försöka.
Men jag är rädd.
Inte bara för hur utgången kan komma att bli men tänk om jag inte passar in?
Tänk om jag inte passar in med resten av umgängeskretsen?
Jag är inte som dom.
Dom är inte som mig.

Det är väl egentligen ett steg jag måste ta.
Istället för att fastna.
Kanske kan lyckas växa i och med detta eller så faller jag ihop helt och hållet.

You don't know until you try.

No matter what gets in my way

Sitter på busshållplatsen efter att ha slutat jobbet och känner att någon iakttar mig.
Jag sneglar lite åt höger och där står han.
Han står och ler och sneglar tillbaka på mig.
Jag tar ett djupt andetag och går på bussen.
Självklart visste jag att han skulle med samma buss och
självklart visste jag att han skulle sätta sig bredvid mig.
Vad ska man göra?
Vad ska man säga?
Så börjar med lite "smalltalk" så att säga om vanliga saker som jobb, utbildning och boende och planer.
Mitt i allting avbryter han min plan och frågar på arabiska om jag saknar honom.
Jag svarar inte.
Han säger då på arabiska att han saknar mig och har saknat mig.
Han frågar om jag har te hemma och på det svarar jag att jag bara ska hem och ge katterna mat innan jag ska gå vidare hem till mamma och då frågar han hur länge jag ska vara där.
Han är och har alltid varit envis.
Han är inte den som ger med sig.
Självklart visste jag att han hade planer på att åka med till min busshållplats och gå med mig hem.
Jag lekte med nycklarna hela vägen till dörren och låste upp.
Min puls gick upp.
En scen hade spelats upp i mitt huvud innan som jag var livrädd för.
Han gick med in.
Jag var snabb med att ge katterna mat och släcka lamporna och gå ut igen.
Han gjorde ingenting.
Självklart visste jag att han skulle gå med mig till min mamma.
Vi stannade utanför gården och jag lekte med nycklarna åter igen.
Han är envis. Han frågade igen om jag har te hemma och om jag har något att äta.
Jag svarade inte på någon av frågorna, det enda jag kom på att säga för att få det avslutat var "Vi hörs, ha det så bra." Må vara det dummaste och säga men snäll så man blir dum i huvudet, eller hur var det?
Han var på väg att gå men han stannade upp och tittade på mig, sökte ögonkontakt.
Sen tog han armarna om mig och jag stod stilla. Som fryst.
Pinsam tystnad och sen gick han.

Det är blandade och väldigt förvirrande känslor som jag sitter här och skriver allt det här.
Jag vill gråta, jag vill skratta, jag vill bli arg och skrika rakt ut.

I was waiting on a different story

Arbetsförmedlingen, socialen, Navet och alla dessa kontor som påstår att allt dom vill och försöker göra är att "hjälpa" folk är bara en bunt snobbarslen som sitter där på sina fina kontor med fancy kontorskläder och sin vackra lilla blomkruka i sitt jättestora fönster.

Verkligheten är... Att dom bara tänker på sig själva, följer sin "regelbok" utan några som helst tecken på känslor i ögon och/eller hjärta. Dom bryr sig inte om dig! Inte om din situation, inte om nånting.

Ett möte har varit där det bestämdes att jag inte skulle få någon press på mig om att söka jobb, gå på möten och så vidare på grund av hur jag mår, utan kunna få försörjningsstöd varje månad ändå.
Jag träffar en ny socialsekreterare idag och vad säger hon?
Att jag ska börja gå på möten, i grupp dessutom som ska pågå i minst tre veckor och då pratar vi inte en gång, två gånger, nej. Varje dag! Sen kommer jag få en coach som jag ska göra upp en handlingsplan med och om jag inte följer allt det här som dom lägger upp för mig, då får jag inga pengar.
Alltså måste jag gå på detta och är inte det att pressa mig då vet jag fan inte vad det ordet betyder!

Jaja, nu är det sommar.
Kan slänga några hundra på ett litet tält och bo i skogen.
Har i princip varit hemlös en gång förut så varför inte en gång till.

Ser väl mysigt ut.

Vill gråta men det är som att tårarna tagit slut.
Som att dom torkat ut.

Istället känner jag ingenting.

Trött.
Matt.
Sliten.

Jag har sagt det förut och säger det igen.
Dear God, make me a bird so I can fly far. Far far away from here...

Jag är på gränsen.
Jag står på klippkanten.

Jag hade ett bildspel.
Jag hade en film om hur jag drömt hur det skulle bli.
Hur vi alla skulle ha det tillsammans.
Jag tittar rakt fram...
Bilderna blir suddiga. Filmen hackar och stannar upp.
Det blir mer och mer otydligt ju mer jag försöker se det.


Jag tittar rakt ner och där är det.
Den svarta och mörka avgrunden jag levt och fastnat i.
Det är dit jag faller.
Jag blundar...

Vad är det jag har sagt hela tiden?
Så fort nånting bra händer eller att jag börjar känna mig lite nöjd och glad över nånting då måste det hända nåt skit som får mig att sjunka rätt ner i det mörka jävla helvetet igen.
Nu hände det igen!
Samma upprepningar hela tiden.
Aldrig en lugn stund.
Aldrig få njuta av ögonblicket.

Jag blir så less.
Blir så jävla less.

Nu ger jag fanimej upp!
Skiter i allting nu.

Dear God, make me a bird so I can fly far. Far far away from here...

I natt sov jag dåligt igen.

Kroppen slutar inte skaka.
Tårarna slutar inte rinna.

Jag vill bara bort. Jag skulle kunna sälja allt jag har i min lägenhet
för att kunna ta mig bort härifrån.
Jag vill verkligen inte vara kvar här...
Jag vill inte och
jag orkar inte.

Snälla ta mig bara härifrån...

Dear God, make me a bird so I can fly far. Far far away from here...

The passion of my life

Jag har helt underbara nyheter!

Jag fick ett ljuvligt sms av Jojjo i morse där hon frågade om hon jag ville följa med henne till Norrköping Horse Show där hon ska vara funktionär på framhoppningen.
Självklart tackar jag inte nej till en sådan möjlighet!
När hon också bad mig prata med Lovisa om hon också ville hänga på skickade jag ett direkt sms till henne och ikväll bestämdes det att jag och dom bästa och finaste tjejerna i världen ska iväg till Norrköping den 16-20 maj och jobba som funktionärer.
Jag är så otroligt taggad och kommer bara gå och längta och längta!
Sveriges bästa ryttare kommer dit och förhoppningsvis kommer min kära kusin dit också så det blir ännu ett plus i kanten.

Det var riktigt härliga nyheter.
Bara vi tjejer och massor av fina hästar i fem dagar!

Jag vill verkligen flytta nu.
Jag vill bort från den här lägenheten.
Bort från dom dåliga minnena.

Jag vill kunna starta om från början.
Verkligen komma bort och börja ett helt nytt liv.
Kunna andas ut.
Kunna slappna av.
Få bort lite tyngder från mina axlar.

Sitta och bearbeta allting.
Gråta, skrika, skratta.
Få ur mig alla känslor.
Rensa huvudet.

Det enda jag vill är att få vara med dom viktigaste personerna i mitt liv.
Ni vet vilka ni är.
Går inte en sekund utan att jag saknar er.

För det första... Förhoppningsvis så flyttar jag snart.

För det andra... I dagens samhälle behövs inga skvallertidningar för vi har folk omkring oss som är hundra gånger värre än världens största och värsta skvallertidning.

En positiv vändning. Det börjar hända grejer.
En anonym tackning; Jag är otroligt tacksam för all hjälp jag fått av en viss person och en viss förening. Det uppskattas mycket och det kommer aldrig att glömmas.

Jag kokar inombords så mycket att jag knappt vet vad jag ska skriva.
Kanske kommer en till uppdatering senare in mot nattetiden.

Tonight we'll make our dreams come true

Jag fascineras otroligt mycket av unga människor som är så säkra på vad dom vill.
Jag fascineras ännu mera av hur många gånger dom kan falla på vägen mot sitt mål och ändå ställa sig upp igen, skrapa bort smutsen och bara fortsätta.

Lovisa tillexempel, jag förstår inte hur snabbt du bara kunde bestämma att det är sjuksköterska du ville bli och hur hårt du kämpar med det nu. Du har haft så många bakslag på vägen med icke godkända prov och dubbelt eller trippelt pluggande i veckorna och se nu. Bruden, snart är du fanimej en riktig sjuksköterska! Jag är så stolt över dig!

Johanna också, hur många stall har du inte varit i? Hur många hästar har du inte ridit och ramlat av?
Hur många hästar har du inte förlorat på vägen som du älskat över allt annat?
Titta nu bara, du har hittat ett helt underbart stall med underbara människor och fyrfota djur där du får den träning och den uppskattning du förtjänar. Du har startat en blogg som ger mig tårar i ögonvrån varje gång jag läser för du är den största inspirationskälla jag någonsin mött på.

Hatten av till er alla som kämpar på mot era mål och era livs drömmar för det känns som att det är något helt omöjligt för mig och ingenting jag ens... ja, kan drömma om.
Varje bakslag får mig att ge upp.
Falla av hundra gånger för att bli en riktig ryttare brukar man säga.
Hur många gånger ska man falla för att kunna nå sitt drömmars mål?

I've been sleeping on a bed of nails

Ett steg till i processen och i detta jäkla bearbetningsarbetet.
Precis i början rensade jag mitt USB-minne från bilder på oss.
Idag rotade jag runt bland alla mina vanliga kort och la allihopa i ett och samma kuvert.
Sen brände jag dom.

Det här må låta konstigt i folks öron som inte varit med om det.
Det var med lite blandade känslor jag tittade på dom, rev isär dom och tände eld på dom.
Jag satt där och tittade hur lågan växte sig större och på ett sätt lättades mina axlar
men på en lägre nivå var det lite känslomässigt svårt.

Hur kan det kännas så när man haft ett fem års helvete?
Ja, fem år var det. Sjuttiofem till åttio procent var det mest bara helvete.
Men fem år raderas inte.





Det finns inga tecken i mitt hjärta om saknad eller kärlek.
Allt är en del av processen.
Snart är det dags för en annan del.

Promenader och rensa tankarna.
Jag har försökt på mig det här konceptet många gånger men har nog inte riktigt förstått det ännu.

Var ut på en timmes promenad idag.
Att gå i sin egen värld.
Att inte lyssna på något annat än vind, fåglar och vatten är nog det mest fridfulla som finns.
Jag försöker rensa tankarna.
Jag har tagit många långa promenader.
Jag har suttit många timmar helt ensam.
Jag har gråtit många gånger där ingen ser eller hör mig.

Jag kan erkänna att det känns skönare ett tag när man kommer tillbaka igen
men det är som en tillfällig grej.
För inte har jag någonsin fått svar på några frågor av mina "rensa tankar - promenader".

Var svaren finns vet jag inte heller.
Bara att fortsätta detta eviga sökande efter fullständig lycka och frid.

Could you say goodbye to yesterday

När jag vaknade i morse hade jag detaljerat kunna berätta allt som hände och sas i mardrömmen.
Nu kommer jag inte ihåg en endaste sak.
Jag vaknade flera gånger under natten och varje gång hallucinerade jag att han stod utanför fönstret.

Sängen hade blivit fuktig.
Jag var svettig.
Jag var skakis.
Inne i badrummet satte jag mig ner på golvet och kände hur jag skakade.
Hur det snurrade i huvudet.
Jag kallsvettades.

Jag har aldrig jobbat så långsamt som jag gjorde på jobbet idag.
Inte ens första dagen när jag inte visste hur nånting gick till jobbade jag så långsamt som idag.
Jag var tvungen att ta stöd av väggen till och från för att inte ramla ihop.

Jag känner mig så svag.
Jag är på gränsen att ge upp helt och hållet.
Kändes som att allt gick någolunda framåt men nu är jag fast.
Mitt hjärta och min hjärna kolliderar hela tiden.
Fortfarande så kluven.
Så splittrad.

Dags att börja med sömntabletter.. Sömnlösa nätter är inte riktigt min grej.
Kanske ska börja med anti depressiva på en gång...
Jag har ingen ork.

No place for the brokenhearted

Sitter i en djup ekonomisk kris just nu.
Förhoppningsvis lever man månaden ut.

Nu har världens mest underbara kille åkt hem igen och jag saknar honom redan.

Många frågor som snurrar i mitt huvud.
Är nästan mer rädd nu än vad jag varit innan, men den här rädslan är någonting annat.
Jag blir frustrerad och arg på mig själv.

Imorgon ska det ringas samtal.
Det ska bokas möten.
Kanske kommer jag få några svar, kanske inte.
Jag är fortfarande så kluven.
Hur ska detta gå?

Vet knappt vad jag ska skriva så snurrig som jag känner mig.
En liten uppdatering i alla fall.
Försöker imorgon igen.

Trying my hardest but it feels like Mission Impossible

Tog ett djupt andetag och klev av bussen tillbaka i Uppsala.
Tog ett till djupt andetag och steg på nästa buss som skulle ta mig till Gottsunda.
Höll tummarna att han inte skulle finnas där i närheten eller se mig.

Det går inte att förklara den här känslan.
Det är ingenting någon kan förstå om man inte gått igenom det.



Att inte kunna känna sig trygg i sin egen hemstad.
I sin egen lägenhet.
Att hela tiden må dåligt.
Vara nervös.
Gå och spänna sig.
Titta sig omkring och vänta på smällen.

Hur i helskotta ska man kunna börja om från början och starta ett nytt liv då?
Jag har funderat...
Jag har funderat ordentligt.

There's nowhere else on Earth I'd rather be

Första morgonen utan några missade samtal eller meddelanden. 
Det är nästan mer obehagligt...

Jag och Lovisa har varit ute och tagit en ridtur på Paddan och Demon idag igen. Var riktigt fint väder också så det var varmt och härligt. Stackarna var dock så törstiga redan när vi började att dom ögnade in alla små vattenpölar som fanns och isplättar som annars är så skräckinjagande ställde dom sig nu på och försökte surpla i sig det lilla som smält på toppen.
Dom fick röra på sig ordentligt idag i alla fall, vi släppte dom och lät dom sträcka ut sig och jag fick ihop Paddan till samlad galopp även vid ett tillfälle. Han kan då minsann! Man måste bara bråka lite <3

Nu har vi ätit lite gott också så ska man strax hoppa in i duschen och om ungefär två timmar åka iväg till Uppsala igen. Back to the real world.

And everytime I try to fly, I fall

Ena morgonen... ett missat samtal och tolv meddelanden.
Morgonen därpå... 13 meddelanden.
Dagen därpå... 13 missade samtal på mindre än 20 minuter plus ett meddelande från hans vän där han bönar och ber.

Det kliar i mina fingrar och det gnager i mitt hjärta att skriva tillbaka.
Inte för att vara vänlig.
Inte för att vara kärleksfull.
Inte för att vara respektfull och inge hopp.
Samtidigt vet jag att det är meningslöst.
Men han kanske lägger ner?

Som skrivet tidigare, jag är rädd. Men inte bara för honom utan för mig själv också.
Så snäll så man är dum som man brukar säga.

I lördags var den värsta natten i mitt liv...
Tanken på att ha förlorat min mamma på grund av mannen jag levt med i över fem år skrämde livet ur mig.
Jag kunde inte tänka klart.
Mitt hjärta hoppade över vartannat steg upp till halsgropen på mig.
Jag frös samtidigt som jag svettades.
Jag grät... Jag orkade inte mer.
Trots att jag fick ett svar så vaknade jag om och om igen under natten som gick.
Jag drömde mardrömmar.

Jag önskar att man kunde radera bort delar av sitt liv.