No matter what gets in my way

Sitter på busshållplatsen efter att ha slutat jobbet och känner att någon iakttar mig.
Jag sneglar lite åt höger och där står han.
Han står och ler och sneglar tillbaka på mig.
Jag tar ett djupt andetag och går på bussen.
Självklart visste jag att han skulle med samma buss och
självklart visste jag att han skulle sätta sig bredvid mig.
Vad ska man göra?
Vad ska man säga?
Så börjar med lite "smalltalk" så att säga om vanliga saker som jobb, utbildning och boende och planer.
Mitt i allting avbryter han min plan och frågar på arabiska om jag saknar honom.
Jag svarar inte.
Han säger då på arabiska att han saknar mig och har saknat mig.
Han frågar om jag har te hemma och på det svarar jag att jag bara ska hem och ge katterna mat innan jag ska gå vidare hem till mamma och då frågar han hur länge jag ska vara där.
Han är och har alltid varit envis.
Han är inte den som ger med sig.
Självklart visste jag att han hade planer på att åka med till min busshållplats och gå med mig hem.
Jag lekte med nycklarna hela vägen till dörren och låste upp.
Min puls gick upp.
En scen hade spelats upp i mitt huvud innan som jag var livrädd för.
Han gick med in.
Jag var snabb med att ge katterna mat och släcka lamporna och gå ut igen.
Han gjorde ingenting.
Självklart visste jag att han skulle gå med mig till min mamma.
Vi stannade utanför gården och jag lekte med nycklarna åter igen.
Han är envis. Han frågade igen om jag har te hemma och om jag har något att äta.
Jag svarade inte på någon av frågorna, det enda jag kom på att säga för att få det avslutat var "Vi hörs, ha det så bra." Må vara det dummaste och säga men snäll så man blir dum i huvudet, eller hur var det?
Han var på väg att gå men han stannade upp och tittade på mig, sökte ögonkontakt.
Sen tog han armarna om mig och jag stod stilla. Som fryst.
Pinsam tystnad och sen gick han.

Det är blandade och väldigt förvirrande känslor som jag sitter här och skriver allt det här.
Jag vill gråta, jag vill skratta, jag vill bli arg och skrika rakt ut.