Ett steg till i processen och i detta jäkla bearbetningsarbetet.
Precis i början rensade jag mitt USB-minne från bilder på oss.
Idag rotade jag runt bland alla mina vanliga kort och la allihopa i ett och samma kuvert.
Sen brände jag dom.
Det här må låta konstigt i folks öron som inte varit med om det.Det var med lite blandade känslor jag tittade på dom, rev isär dom och tände eld på dom.
Jag satt där och tittade hur lågan växte sig större och på ett sätt lättades mina axlar
men på en lägre nivå var det lite känslomässigt svårt.
Hur kan det kännas så när man haft ett fem års helvete?
Ja, fem år var det. Sjuttiofem till åttio procent var det mest bara helvete.
Men fem år raderas inte.
Det finns inga tecken i mitt hjärta om saknad eller kärlek.
Allt är en del av processen.
Snart är det dags för en annan del.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar