Min räddare i jeans och vit tshirt hoppade in i bilen torsdagsnatt och körde till Uppsala.
Vem gör så? Det finns ingen som gör så nu för tiden. Det finns inga gentlemän nu för tiden.
Min räddare är gammalmodig och världens bästa.
Jag åkte med honom tillbaka på fredagen även fast jag inte tänkt göra det, men så blev det och jag är glad för det. Vi invigde Lovisa och Niklas grill på kvällen med god mat och god dricka och helt underbart sällskap. Mycket skratt som alltid.
Dock blev det för mycket dricka under kvällens gång och innan jag hamnade i sängen så spenderade jag tid på toaletten. Så blir det när man okontrollerat försöker dricka bort sina bekymmer.
Det pratades och det planerades.
Fortfarande kluven men bör självklart försöka.
Men jag är rädd.
Inte bara för hur utgången kan komma att bli men tänk om jag inte passar in?
Tänk om jag inte passar in med resten av umgängeskretsen?
Jag är inte som dom.
Dom är inte som mig.
Det är väl egentligen ett steg jag måste ta.
Istället för att fastna.
Kanske kan lyckas växa i och med detta eller så faller jag ihop helt och hållet.
You don't know until you try.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar