Trying my hardest but it feels like Mission Impossible

Tog ett djupt andetag och klev av bussen tillbaka i Uppsala.
Tog ett till djupt andetag och steg på nästa buss som skulle ta mig till Gottsunda.
Höll tummarna att han inte skulle finnas där i närheten eller se mig.

Det går inte att förklara den här känslan.
Det är ingenting någon kan förstå om man inte gått igenom det.



Att inte kunna känna sig trygg i sin egen hemstad.
I sin egen lägenhet.
Att hela tiden må dåligt.
Vara nervös.
Gå och spänna sig.
Titta sig omkring och vänta på smällen.

Hur i helskotta ska man kunna börja om från början och starta ett nytt liv då?
Jag har funderat...
Jag har funderat ordentligt.