Ena morgonen... ett missat samtal och tolv meddelanden.Morgonen därpå... 13 meddelanden.
Dagen därpå... 13 missade samtal på mindre än 20 minuter plus ett meddelande från hans vän där han bönar och ber.
Det kliar i mina fingrar och det gnager i mitt hjärta att skriva tillbaka.
Inte för att vara vänlig.
Inte för att vara kärleksfull.
Inte för att vara respektfull och inge hopp.
Samtidigt vet jag att det är meningslöst.
Men han kanske lägger ner?
Som skrivet tidigare, jag är rädd. Men inte bara för honom utan för mig själv också.
Så snäll så man är dum som man brukar säga.
I lördags var den värsta natten i mitt liv...
Tanken på att ha förlorat min mamma på grund av mannen jag levt med i över fem år skrämde livet ur mig.
Jag kunde inte tänka klart.
Mitt hjärta hoppade över vartannat steg upp till halsgropen på mig.
Jag frös samtidigt som jag svettades.
Jag grät... Jag orkade inte mer.
Trots att jag fick ett svar så vaknade jag om och om igen under natten som gick.
Jag drömde mardrömmar.
Jag önskar att man kunde radera bort delar av sitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar