Att veta sina egna gränser

I torsdags fick jag en panikattack på städjobbet.
Jag kunde inte andas, jag blev livrädd och satt på golvet i städskrubben med mobilen i handen.
Jag har många gånger inte trott att jag har några särskilda gränser, att jag kan göra hur mycket som helst,
men det har jag nu insett att jag inte kan.

Vänner och familj har bett mig ta det lugnt, att jobba 60 timmar i veckan är alldeles för mycket och att risken är stor att jag kommer bli utbränd om jag fortsätter.
Lyssnade lite med ena örat men var nonchalant och fortsatte med mitt fullspäckade schema.

Nu har jag insett att jag har gränser.
I helgen har jag fått sova ut, jag har tagit det lugnt och ätit ordentligt varje dag.
Mina chefer är medvetna om vad som hände i torsdags och är medvetna om att jag ska ta det lugnare och minska mina timmar.

Jag har även idag hämtat ut järntabletterna som läkaren skrev ut till mig. Niferex. Får se hur dom fungerar.
Bortsett från det så var jag på Fyrishov och simmade i 30 minuter i morse, otroligt skönt. Kände mig sådär härligt utmattad efteråt och sen gick jag till tandläkaren.
Inga hål, men måste börja med tandtråd och munskölj.

Ville bara skriva ett par rader, men kommer antagligen att säga farväl till den här bloggen inom kort.

Don' hate me because I'm beautiful

Jag har träffat många idioter i mitt liv och ville bara skriva hur jävla irriterande det är när människor inte kan sluta vara så besatta i andras liv. När dom alltid ska lägga sig i, dom ska sabotera och dom försöker leva ditt liv åt dig istället för att lägga energin på deras egna tråkiga liv.
Jag ville bara berätta det.

Dags för folk att sluta lägga sig i andras liv och leva sina egna!
Punkt.

A morning walk through the town

Mental breakdown.
Idag fick jag det offentligt.
Dagen började bra men blev sen bara värre och värre.
Ångesten kom ikapp mig och stressen satte igång min puls.

På bussen hem försökte jag att hålla mig men det började forsa ur mina ögon.
Jag kunde inte hejda det, inte på något sätt och jag hade inga solglasögon för att dölja det heller.
När jag kom hem fortsatte det och slutade inte på timmar.

Det var länge sen jag kände mig såhär.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva..
Men jag insåg en sak idag och det krossade mitt hjärta.
Det stoppade min andning och det gjorde ont.

Det är allt jag har att berätta just nu..

The strenght starts to fade away and I feel a weakness inside me

Micke åkte iväg för knappt tjugo minuter sen och jag saknar honom redan enormt mycket.
Han måste ju tyvärr också upp och jobba imorgon, helst hade jag velat ha kvar honom här hos mig.
Jag har haft en ganska jobbig helg, känslomässigt.
Jag har känt mig utpumpad, ledsen och besviken.

Jag måste erkänna att jag har en livskris.
Det må låta urlöjligt att jag som 25-åring har en livskris, men det har jag.
Jag är inte alls där jag förväntade mig att vara i mitt liv och jag har inte alls uppnått det jag trodde.
Jag är en 25-årig kvinna utan utbildning och fast jobb som bor hos sin mamma.
Jag tycker inte att det låter särskilt bra, därför är det sällan jag vill prata om det.
För ska jag vara helt ärlig så skäms jag.

Under den här veckan har jag knappt sovit fyra timmar per natt för att jag lägger mig med ångest och jag vaknar med ångest. Jag vill ingenting annat än att gråta när jag kliver in med fötterna på mina två extraarbeten. Varje morgon önskar jag att jag kunde slå av larmet, dra täcket över mitt huvud och säga Fuck you när telefonen ringde.

Det är väl tur i oturen att jag har blivit expert på att låtsas.
Fake it 'til you make it - Det har jag lärt mig att leva med.

Nu kanske några tänker "Men du var i ett hemskt förhållande innan".
För mig är det ingen ursäkt, nog hade jag väl kunnat göra lite mera?
Jag är smått besviken på mig själv och det känns förjävligt rent ut sagt.

And I hope that you'll remember me

Jag avskyr när jag får mina mental breakdowns. Jag fick ett idag.
Knappt någon sömn på hela veckan och två 14-timmars pass och dom andra dagarna "vanliga" åttatimmars dagar. Jag blöder näsblod dessutom, ofta nu för tiden. Förr blödde jag aldrig någonsin näsblod men nu kan det forsa varje morgon som rena rama syndafloden.

En ledig dag får jag den här veckan, förhoppningsvis blir nästa vecka lättare.
Men jag undrar om jag börjar förstå att jag faktiskt också har gränser..
Vet inte om jag bör fortsätta såhär som jag gör nu för det får mig att må riktigt dåligt.

Det enda jag vet just nu är att jag behöver komma bort härifrån, långt härifrån.
Få en paus från allting och alla.
Jag behöver tömma mitt hjärta och rensa mina tankar.

Modekraschar!

Här kommer fyra bilder som jag INTE är nöjd med någonstans

När man som tonåring har komplex över ens kropp ska man ju definitivt inte ha en tröja som gör att du ser dubbelt så stor ut :P Big no no!

Vad jag vet nu är att man inte ska visa både ben och bröst för det kan bli lite för slampigt :P

What the hell is this??? 20 kr flipflop till slitna leggings och en konstig kjol? 

Jag är 20 år på den här bilden... Men ser ut som ut som 35.
Polotröjan som täcker min hals, glasögonen, dom billiga örhängena och den låga hästsvansen gör mig inte smickrande alls

Good old times... Or was it?

Har ni hört talas om pixbox, bilddagboken och i dagens läge dayviews?
Det är ungefär en gammal variant av dagens Instagram.
Lovisa lokaliserade sin egen sida och därmed min.
Jag har idag bläddrat igenom alla mina bilder och jag skrattar, gråter och jag skäms.
För det första vet jag inte vad tusan man höll på med den tiden och sen är det ju modekrashar så det bara skriker! Väldigt mycket no no!

Jag tänkte leta upp några speciella och lägga upp här på bloggen.
Lite måste man väl bjuda på sig själv antar jag ...

There is such a lot of world to see

Åttonde sjukdagen är jag inne på just nu.
Jag börjar definitivt bli bättre men samtidigt är jag långt ifrån att bli frisk.
Men jag får helt enkelt bita ihop, köpa en tågbiljett och hoppa tillbaka in i jobben nästa vecka.
Jag har inte råd att förlora hur mycket som helst.

Jag har även andra ärenden att springa när jag kommer tillbaka till Uppsala.
Det är dags att planera min framtid och vad jag faktiskt ska bli när jag blir stor.
Trots att jag varit halvt död och inte kunnat göra mycket den här veckan har det varit
otroligt skönt att vara i Avesta med min underbara kille en hel vecka.
Det positiva med att jag kan börja jobba igen är att då kan jag också börja träna lite igen.
Det har jag saknat brutalt mycket!

Men igår tog jag en promenad och det tänkte jag göra idag också.
Det är jag tillräckligt pigg för att kunna göra.
Jag tänkte att jag skulle skriva ett par rader åtminstone men nu har jag lite annat att göra.

Time is going by so much faster then I

Idag ställde jag en fråga till mig själv;
När jag är 40 år, vill jag fortfarande springa upp och ner för trappor och städa?
Svaret jag kom fram till: Nej.
Det är inte framtiden jag har planerat och tänkt mig.

Jag har insett att jag måste få någonting att hända nu om det här ska vända.
I min situation just nu kommer jag aldrig få ett bättre jobb än det jag har nu,
och det är den tråkiga sanningen.

Imorgon ska jag ringa Navet utbildning och boka en tid för att träffas och planera, prata lite.
Jag ska söka till Matematik B så jag kan ansöka vidare till en utbildning senare.
Jag har bestämt mig. Äntligen.

Jag börjar bli less på att vara en 25-årig kvinna som bor hemma utan en riktig fast inkomst och utan någon vidare framtid utanför dörren. Att hela tiden jobba och träna och knappt ha ett socialt liv.
Det måste börja hända någonting, och det nu!

Duracell Anna

Jag har inte varit otaggad på att skriva men jag har varit fullständigt upptagen med saker hit och dit.

Jag har i dagsläget två jobb och det är tidiga mornar, ibland sena kvällar.

Mitt i den här smeten försöker jag hinna med min dagliga träning och att prata/umgås med vänner.

Jag har också funderat på om jag ska börja läsa Matematik B under vissa kvällar i veckan så jag får den kursen klar. Jag har inte bestämt mig ännu för att läsa vidare men har jag matten färdig så är det bara för mig att ansöka sen om tanken och intresset slår mig.

Som sagt, det är många bollar i luften, precis som jag vill ha det.

Problemet med mig när det händer mycket saker på en gång, är att jag inte vet mina egna gränser.

Jag ger rådet till massor av andra, "stop and smell the roses" medan jag själv

irrar runt som en duracellkanin på amfetamin. 

Jag försöker att lugna ner mig själv lite grann men alltid kommer jag på någonting som finns att göra, ett nytt projekt eller ett gammalt som är dags att damma av och fortsätta på eller något så enkelt som "jag ska bara" och så är jag igång tills mat och sovklockan ringer.

Hur som helst känns det på sätt och vis bra att ha saker och göra.

Det känns skönt med ett nytt jobb med nya människor att träffa och lära känna och den stora bonusen, att tjäna extra pengar. 

Fan, familj och vänner kanske har haft rätt...? Att det blir bättre till slut.

More then a feeling

Jag har aldrig gillat konfrontationer.
Jag låter det hellre bara rinna ut i sanden så att säga.
Men på senare tid har jag verkligen kämpat med att faktiskt ta konfrontationer för ärligt talat...
Så är det mycket bättre än att ignorera det.
Du kanske inte vinner eller situationen kanske inte blir bättre,
men alltid kan man bygga upp sig själv lite och/eller lära sig någonting av det.

Jag kan spela upp ett scenario i mitt huvud där jag konfronterar den jag ska och tänka så stolt att det är lätt som en plätt men när jag sen står där...
Då darrar jag i rösten, hälften jag ville få ur mig stannar kvar inne och många gånger har jag gått därifrån gråtandes och känt mig misslyckad.

Jag skrev om att jag slutade/förlorade mitt tidigare jobb.
Idag var jag där för att prata med den ena chefen för grejen är såhär;
Fastän jag kanske inte går tillbaka dit för att jobba så betyder dessa människor oändligt mycket för mig och vi har haft det riktigt kul ihop och stöttat varandra, och därför vill jag inte att det ska vara några dåliga känslor och tankar sinsemellan.

Jag var lite nervös men allting gick bra och vi skrattade sen och jag har sen försökt ringa den andra chefen men inte fått något svar ännu.
En arbetskollega till mig där sa;
"Det är ingen idé att starta en diskussion med honom för det går inte att vinna,
han vägrar att förlora".

Må så vara, jag kanske inte kommer "vinna" det här slaget, MEN jag kommer ha vunnit slaget mot mig själv, att bekämpa mitt dåliga självförtroende och min dåliga självkänsla.
För i och med detta, att jag ser till att stå upp för vad jag tycker och tänker istället för att låta någon trampa på mig hur som helst, så bygger jag upp mig själv som person och river ner mina murar.

Fokusera på det som får dig att må bra, stäng ut allt som får dig att må dåligt

Jag har tagit en liten powernap så här på eftermiddagen.
Jag gick upp klockan fem i morse för första gången på evigheter.
Idag var första dagen på mitt nya extrajobb. En tjej visade mig området jag ska städa och det ska nog gå finfint det där. Bara jag får in rutinerna så ska det rulla på.
Hon var jättetrevlig och snäll, sa även till mig att vara på chefen om att jag vill jobba mycket och mera så kan jag säkert få mera timmar också.
Det vore guld värt.

Jag har inte hört någonting från mitt "andra" jobb och jag själv har inte hört av mig.
Jag har ingen lust att lägga ner min energi på det just nu.
Jag vill fokusera på mitt nya jobb och på min träning.

Vi hade städat klart strax innan åtta och då tog jag mig till gymmet.
Uppvärmning löpband i 25 minuter och sen körde jag ben och rumpa.
Känns rejält så kommer nog ha lite träningsvärk imorgon.
Men det som känns ännu bättre, att jag märker skillnad på styrka och uthållighet.
Underbart!!

Sen har jag tvättat och dammsugit idag och ikväll har jag bokat bastu.
Blir en perfekt avslutning på kvällen så ska jag nog kunna sova gott inatt.

The old me is dead and gone

Jag har anlänt till Avesta för första gången på sex veckor.
Kvällen igår bråkades det, via sms, men inte mindre bråk och dramatik för det.
Under natten fick jag inte mycket till sömn men trots det hade jag bestämt mig för att ta mig till gymmet på morgonen, och dit kom jag. Dom första 35 minuterna på löpbandet gick bra, sen gick det utför.

Jag tappade fokusen och energin och jag blev förbannad och frustrerad.
Lite yrsel kom till och från så jag fick sitta still.
Jag har en känsla av att den kommer från stress och sömnbrist mestadels,
men fortsätter det så får jag väl ringa en läkare.

Jag borde inte låta problem påverka min träning då jag har kommit att verkligen älska träning,
men nu är jag här i Avesta. Det kommer bli som en kort semester.
Jag ska rensa mina tankar, slappna av och ta det lugnt dom tider jag inte tränar.
Jag ska återhämta mina krafter.
När jag sen återkommer till storstan så hoppas jag att allt är som det ska igen.
Jag ska börja på ett nytt jobb på måndag (extra men det ger mig mer än 0 kr på kontot)
och jag ska satsa ännu mera på min träning.
Ett badkort ska införskaffas så att jag kan kombinera muskelbyggandet med sjukgymnastiken i simningen.

Jag tänker inte låta detta slå ner mig.
Jag är alldeles för stark och jag har varit med om värre.
Jag har gått igenom helvetet, överlevt och därför ska ingenting kunna dra ner mig nu.

The old me is dead and gone

To change myself I break away

Jag kan ha förlorat mitt enda så kallade "jobb" idag.

Att förlora pengar är ingen höjdare men samtidigt så säljer jag mig inte heller.

Jag tänker inte slita och bli trampad på för ett par sedlar i månaden. 

Då är jag hellre helt och hållet arbetslös.

Jag har fått nog av att bli trampad på.

Jag har alltid haft otroligt svårt att säga nej i mitt liv, oavsett vad det har gällt.

För jag har alltid velat behaga dom som har funnits runt mig, 

även om jag själv inte har haft någon som helst lust eller ork och på kvällarna mått dåligt av det.

Idag kastades det en lur i örat på mig och för första gången i mitt liv blev jag arg 

istället för ledsen och känt att jag svikit den här personen, och ja, det kändes skönt. 

Det kändes mera naturligt att faktiskt FÅ bli arg då jag inte hade gjort någonting fel.

Jag har sagt det till ett par vänner, jag har sagt det till min mor och till min pojkvän.

Jag har knappt någon fritid alls, jag har alltid någonting att göra i princip och då tänker jag inte sitta och rulla mina tummar och kasta bort två dagar i väntan på ett jävla veckoschema. 

Jag har istället fått saker gjorda dessa dagar och jag har ännu mera planerat i veckan.

Jag är en människa. Jag är inte en maskin, en robot.

Jag har mina känslor, jag har mina gränser och jag har framför allt mina rättigheter.

The story about the shoes - En skos självbiografi

Det började som en helt vanlig lördagskväll.
Vi stod i hallen och väntade på att få gå ut med vår vän Stövletterna.

Jag började tillsammans med min riktiga ägares fötter och vi var iväg. Tog oss igenom lite slaskig snö och is tills vi kom fram till trygghetens gator i stan utan snö.
Det vandrades från krog till krog och tjejen som hade Stövletterna klagade väldigt mycket då hon inte var riktigt van med den typen av klackhöjd.
Så då bytte tjejerna skor och den riktiga ägaren fick Stövletterna och jag fick andra tjejen.
Vi började vandra i lite mera snö mot slutmålet, som var dans!

Helt plötsligt blev det en sån otrolig smärta! Jag kände för att skrika rakt ut
och tjejerna tittade förvånat på mig. En klack hade gått av!! Rakt av!!
Tjejerna tog sig till en trappa och svor och skrek och blev frustrerade.
Ägaren kom på idén att dra av hela klacken vilket resulterade i att hela min undersida (sulan) åkte av. Jag har aldrig varit med om en sådan smärta förut, men det gick över fort tack och lov.

Problemet som återstod... Tjejen kunde ju inte dansa med en klack!
Dom kom med ytterligare en idé - Att fråga vakterna om hjälp att dra av min andra klack.
Vakterna blev förvarnade om den konstiga frågan som skulle ställas, men dom
var otroligt snälla och ödmjuka och hjälpsamma.

Tjejen tog av sig den andra stöveln och den ena vakten satte fast mig i en papperskorg och ryckte till och då kom den olidliga smärtan åter igen! AJ!
Vakten gjorde illa sig lite på spikarna som stack ut efter mitt brutna "ben".
Skadan gjord, men tjejerna kunde komma in och dansa.

Så ja, en helt vanlig lördagskväll utvecklades till en mycket minnesvärd och rolig kväll!!

Jag ber om svar

Sist skrev jag och frågade mig själv om det var tillåtet att ge upp och skita i allting? 

Samma fråga surrar fortfarande i mitt huvud.

En kompis svarade såhär;

"Du kan ge fan och spy galler, supa som ett svin på helgen, men när måndagen kommer

är det bara att stänga av alla känslorna, ta på dig masken och hoppa in i det."

När jag blir stor vill jag bli författare. När jag blir stor vill jag att unga tjejer ska titta på mig och tänka "Jag ser upp till henne, hon inspirerar mig."

Jag som har skrivit otroligt mycket i mina dagar, vet att det inte går att tvinga fram någonting.

När fingrarna börjar klia, då är det bara att sätta igång.

Annars ska man egentligen försöka låta bli.

Men envis som jag är, 

sitter jag här ändå och drar mig i håret, tuggar på glasögonen och bläddrar bland mina papper. 

Jag har fastnat. Rejält den här gången.

Jag vet inte längre hur jag ska skriva. 

Ska jag skriva i den vanliga Jag-formen eller ska jag vara lite annorlunda och skriva i till exempel tredje person? Ska jag skriva i dagboksform (vilket är mitt senaste försök)? 

Allting känns väldigt kladdigt och rörigt och jag har ärligt talat ingen aning om hur jag ska lägga upp det. Hur jag ska få till det på ett stilrent och lätt sätt. 

Jag har delat upp i kategorier, jag har skrivit ner kort information om ditten och datten.

Now what?

Det kommer inte gå ikväll. Jag tror fanimej att jag skrev bättre när jag rökte...

Goodbye?

Jag sitter här med tårar i ögonvrårna och med huvudet fyllt av tankar.

Ändå lyckas jag inte få ut någonting.

Jag har haft en otroligt jobbig dag idag och att jag fick sluta två timmar tidigare på jobbet var veckans stora händelse. Jag tror inte jag hade klarat av dom två sista timmarna.  

Många gånger känner jag mig som den mest ensamma människan i världen.

Det spelar ingen roll hur många hundra människor som finns omkring mig.

Dom springer ändå bara förbi.

Och jag måste säga att jag känner mig så otroligt ensam.

Jag känner mig ibland bortglömd, som ett andrahandsval.

Ibland får jag för mig att jag drömmer. Jag kan tro att jag drömmer.

Men så gör jag inte det. 

Jag sitter här och frågar mig själv...

Är det tillåtet att bara ge upp och fullständigt skita i allting? 

För att jag är helt utmattad... Så otroligt trött. 

Min kropp går bara av sig självt nu, men själen och hjärtat finns inte med.

Tillägnat en väldigt speciell och unik människa i mitt liv

Jag är den perfekta beskrivningen av uttrycket "Envis som en åsna".
Jag har en styrka som är otroligt sällsynt och bakom denna styrka gömmer jag alla mina bekymmer.
Jag visar sällan hur jag verkligen mår och svaghet skäms jag över att behöva visa.

Att vara styrkan i allting som kretsar runtomkring är i dom flesta fallen någonting positivt,
men även i vissa fall är denna styrka en förbannelse.
För till slut, kan denna styrka bryta ner dig lika mycket som den lyfter upp dig.

Jag vill tillägna det här blogginlägget till min mamma.
När mitt förstånd nu har kommit ikapp och jag har blivit vuxen har jag insett vilken fantastisk kvinna hon är.
Det är inte många mammor som skulle klara av det hon gör.
Hon hade inte mycket pengar när jag och min bror var yngre,
men en varsin sport fick vi börja med.
Jag och min bror har faktiskt växt upp till några riktigt bra vuxna om jag får säga det själv,
och det är mycket tack vare vår mor.

Egenskaperna jag har berättat om i början av inlägget har jag utan tvekan fått ifrån min mamma.
Vi är lika varandra på många sätt och dom egenskaperna är kärnan och beviset för att vi är mor och dotter.
Jag beundrar min mamma för allting hon gör.
Inte bara det att hon jobbar som lärare och handskas med barn och deras familjer och lägger massor av energi på att hjälpa dom, både i skolan och privat.
Hon gör även ett arbete för tio personer för att kunna vara där för sin egen familj.

Jag ser upp till henne och jag kan säga att hon inspirerar mig.
Jag fascineras av hennes energi, hur hon trots smärta kan le och skratta och sköta sitt jobb.

Vi har fått vad vi ville och behövde av henne, och mer därtill.
Nu hoppas jag att vi kan finnas där för henne så som hon har funnits för oss.
Nu kanske det är vår tur att ta hand om henne.

Till dig mamma. Jag älskar dig.

En försmak till hur ett liv bör se ut

Det har snart gått en vecka in på det nya året. 2014.
Nyårsfirandet var det bästa jag någonsin har haft. Ingen drama och inga problem. Perfekt var det!
Jag lägger inga nyårslöften längre.
Det blir för stora krav och för hög press.
Självfallet har jag några mål i mitt liv som annars också och det är dessa:

- Min sluta röka kampanj för mig själv fungerade inte när julstressen och nyår kom, men på nyårsdagen tog jag nya andetag och idag är jag inne på min sjätte rökfria dag.
- Jag köpte ett gymkort på 24/7 fitness i slutet av förra året och ska se till att komma igång ordentligt med min träning, för min egen skull. Bli starkare och mera uthållig.
- När jag sätter igång så slutar jag inte förrän någon annan säger "stopp", men i år ska jag ännu intensivare söka nya jobb och nya möjligheter för att kunna stabilisera min ekonomi, och i och med detta även mitt liv.
- Jag ska försöka bli bättre på att uppdatera min blogg. När hästarna försvann från mitt liv så blev det lite tomt och jag visste inte riktigt hur jag skulle fylla mina dagar med någonting intressant att berätta om.
- Komma igång med skrivandet, rent allmänt.

Idag var en sån där dag jag alltid skulle vilja ha.
Vi stängde klockan fem idag på jobbet eftersom det är röd dag och då kunde jag gå direkt till gymmet efter det. Hemma var jag när klockan blivit sju och jag kunde i lugn och ro äta en liten senare middag och ta det lugnt. Som det skulle kunna vara om jag hade ett vanligt jobb, och jag måste säga att känslan var underbar!
Men från och med imorgon är det nio till kvällen som gäller igen, tyvärr, och vill jag hinna med minsta lilla detalj till något som kan kallas ett liv så måste det göras på förmiddagarna.

Dags för en kopp te, och kanske lite jobbsökande?