Good times, bad times och old times

Det är ganska skrämmande vad man ibland upptäcker hos sina närmaste vänner.
Man tror sig veta allting om deras liv och helt plötsligt kommer det en historia du aldrig kunde ha anat.
Men jag känner en enorm ära när dom jag älskar delar med sig av sina allra djupaste och mörkaste hemligheter för då vet jag att dom känner en tillit till mig som inte finns till någon annan.
Och jag uppskattar det och kommer alltid ha dom och deras historia nära mitt hjärta.

Gårdagen och natten spenderades i en liten stuga i Almunge (ute på landet för er som inte vet) hemma hos underbara June och Sebbe. Sebbe hämtade mig i Gottsunda efter han slutat jobbet och innan vi åkte vidare handlades det både mat och alkohol.
Vi käkade tacos och sen satte jag och June igång.
Det blev jättemycket prat och skratt och jag har nog aldrig fått så ont i magen av skratt förut.
Eftersom Sebbe skulle upp och jobba tidig morgon gick han och la sig runt tio, halv elva medan jag och June fortsatte lyssna på musik från både "vår" tid och dagens tid.
Vi pratade om allting och ingenting och det blev även många, många låtar på singstar.
Det blev allvarligt prat, det blev ännu mera skratt och det blev en nattlig promenad där vi skålade med stjärnorna. När morgonen kom och Sebbe skulle iväg till jobbet halv sex sade vi god natt.

Idag mådde vi som vi förtjänar, men det var så värt det.
Grym eftermiddag, kväll, natt och morgon!

Miljoner tankar som slåss om plats i mitt huvud,

men idag lyckas jag inte få ut någonting på print...

Kort uppdatering

Jag vet, det behöver inte påpekas. 

Bloggen har glömts bort. Jag har haft mycket annat att tänka på. 

Helgen har varit riktigt mysig. 

Var ledig i fredags och då kom Micke till Uppsala.

Fredagen blev en lugn dag, vi började titta på Big Bang Theory säsong sju under kvällen.

På lördag jobbade jag och på söndag tog vi en promenad i fint men småkyligt väder och när jag åkte till stan för att bli sminkad av Helen så stannade Micke kvar hemma. 

Sminkningen blev grym! Hur nöjd som helst. Önskar att jag kunde sminka mig så, då skulle jag göra det varenda dag! Ska fixa en bild så ni kan få se det. 

Sen blev det bio, vi såg andra Hungerspelen. Ettan var bättre, men tvåan var också riktigt bra.

Den hade blivit snäppet bättre om dom hade minskat på allt pussigull. Lite för mycket sånt för den typen av film. Men den rekommenderas i alla fall! 

Idag har jag jobbat och Micke åkte tillbaka till Avesta :(

Jobb även tisdag och onsdag, ska ta mig ut på promenad alla dagar också, oavsett väder.

Bara att klä på sig.

Nu orkar jag inte skriva mer.

Inget roligt inlägg, men nu vet ni att jag lever.

Looking for a better way to get up out of bed

Jag ska iväg på en jobbintervju idag.
Igår var jag fastnaglad vid datorn ända fram tills jag skulle åka iväg till jobbet i jakt på nya jobb och nya möjligheter. Pennor, papper och telefonen blandat med en kopp te låg utspritt runt mig vid datorn och mitt i kaoset kastade jag iväg ett par ansökningar.

En ringde upp mig efter ungefär en timme.
Tandvårdsteamet mitt i stan söker en lokalvårdare för 10 timmars jobb i veckan.
Visst, det är också bara extra men då får jag ha två jobb. Och det är bättre, huvudsaken min ekonomi blir bättre så kan jag ta fem extrajobb om det vore så.

Det gjorde min dag bättre. Även kvällen blev bättre då jag fick en hemlig beundrare på jobbet.
En kille lämnade ett kärleksbrev på vägen ut. Det stod "DU ÄR FIN" skrivet i ketchup på en servett och efter ungefär en timme kom han tillbaka och lämnade en godispåse som det stod "Sötnos" på.
Vi hade väldigt roligt åt det resten av kvällen på jobbet.

Jag hoppas och ber om att allting ska börja vända nu.
Jag vet inte om jag kanske är alldeles för optimistisk när det gäller intervjun
(för han ska träffa ett par andra också), men har på känn att jag skulle kunna få det.

Men jag ber verkligen till att det ska börja vända.
Jag har tagit ny energi, jag torkar tårarna på nätterna och vaknar nästa dag med ny kraft.
Jag ska inte ge upp.
För nu... ska jag själv se till att det blir MIN tur!

Wish that I could stay forever this young, not afraid to close my eyes

Jag har alltid sagt att när jag blir gammal så ska jag inte behöva se tillbaka på mitt liv och få ångest.
Jag vill inte känna att jag inte har levt, sett och hört saker.

Just nu börjar jag bli rädd att det är dit jag är på väg, den väg jag inte skulle ta.
Jag kämpar på när det kommer till allting och jag börjar känna mig sliten.
Jag hör röster hela tiden som säger "Börja plugga, börja plugga" och jag vet att det vore det absolut bästa. Att få en ordentlig yrkesutbildning för att lättare hitta ett jobb.
Men problemet är att jag inte vet vad jag vill göra/bli.
Jag har redan slösat fem år av mitt liv, jag tänker inte slösa ytterligare tre till fem år på en utbildning som jag i slutändan kanske inte ens vill jobba med.
Är jag inte helt hundra så vägrar jag göra det.

Jag är ganska säker på vem jag är och allt det där rabblet man försöker ta itu med som tonåring/ung vuxen, men jag är fortfarande väldigt vilsen till vad jag vill göra med mitt liv.
Jag tror att mycket av det beror på mitt tidigare förhållande.
Att det fortfarande ligger och smyger där och har förvirrat mig.

Jag vet innerst inne att 25 inte är någon ålder, men jag blir otroligt stressad av att se så mycket saker hända runtomkring mig. Alla människor omkring mig som har pluggat färdigt och söker/fått fasta tjänster, som sedan fem år tillbaka åker utomlands en gång per år som tradition med familj eller vänner. Det är husköp, det är dyra giftermål, det är utlandsresor, dyra saker, det är barn och det är drömmar som slår in. För alla utom mig...

Varför är det så, att dom som kämpar mest oftast har minst i slutändan?
Och dom som för det mesta glider fram, får mest?

I've got nothing left to say, just take me away

I söndags fick jag två sms som fick mig att nå botten.
Jag bröts ner så enkelt. Jag tycker att jag inte bör brytas ner så enkelt längre,
trodde jag hade kommit över den muren.

Men dom två meddelanden gjorde det.
Jag började gråta, jag grät och grät. Jag kunde knappt sluta gråta.
Kunde knappt säga ett ord utan att mina läppar darrade och mina ögon blinkade bort små droppar.

Jag vet att jag skrivit om liknande saker tidigare, men just nu måste jag skriva det här.
Det här är min dagbok, mina tankar och ja, den ligger offentligt på nätet, men det har jag också valt.

Frågan jag fortsätter att ställa mig själv;
När är det min tur?

Jag vet att mitt ex har fått ett jobb på Plantagen här i Uppsala, att han i och med detta
även har skaffat truckkort på nåt vis.

Hur kan det komma sig, att en sån manipulativ och äcklig människa som i flera års tid bara suttit på sin röv utan att lyfta ett finger när det kommer till någonting i livet,
helt plötsligt får ett jobb?

När någon som jag har slitit som ett djur med studier, hoppat från jobb till jobb i jakt på en fast tjänst utan någon som helst sömn, fortfarande är fast i en vid-behov-tjänst med urusel lön och dåliga tider?
Jag är ärligt talat trött på att kämpa.
Jag är trött på att slåss, jag är trött på att stå emot.

Jag har gjort det i flera års tid, blivit straffad för det och än idag...
Har jag inte blivit belönad för mitt slit.
Jag orkar ärligt talat inte längre.

Det räcker nu.

Funny how the heart can be deceiving

Under tiden jag sitter och tittar rakt ut på två farbröder som bråkar med en ljusslinga som ska upp i ett jätteledset äppelträd här på gården så funderar jag på vad det är med mig som gör att killar verkar ha en tendens att falla för mig...

Jag är högljudd, jag är uppfinnaren av envishet och jag svär och kliver aldrig ner ifrån mina åsikter.
Ändå har jag upptäckt och fått reda på att ännu en karl fallit för mig.
Det började med ett omtänksamt textmeddelande om hur jag mådde och utvecklades till ett erkännande av sina känslor för mig.

Min mamma sa att när man själv är i ett förhållande så är chansen att andra dras till än större för att man utstrålar en helt annan slags energi och ett helt annat ljus.
Må så vara, men varför ska alla dessa karlar finnas på samma jobb som mig?

Jag måste jobba med dessa människor och som sagt, jag är inte falsk.
Jag kan inte gå runt och låtsas som att allt är som vanligt, att ingenting har sagts.

Jag menar inte att låta självupptagen och egenkär, jag bara skriver ut mina tankar här.
Jag har inte sovit en blund i natt på grund av miljoner tankar som har snurrat runt.
Brukar alltid kännas bättre efter att ha fått ut dom på print.

Idag ska jag iväg till jobbet och jag har större lust att krypa ner under täcket, blunda
och låta veckan passera.

Idétorka och sinnessjukt upptagen

Hej alla ni som ibland klickar er in på denna sida.

Jag har varken haft tid, ork eller ens idéer om vad jag ska skriva om.
Därför har bloggen stått och samlat damm under en period.
Men trasan är framme, bloggen är rengjord och jag är tillbaka till livet.

Det har blivit ganska mycket jobb, tro det eller ej, men jag var även ledig en vecka ifrån jobbet.
Jag och min mamma åkte upp till Gällivare i en vecka till min moster och min kusin.
Några detaljer tänker jag tyvärr inte lägga in här på bloggen, men efter den veckan var jag
trött, sliten och väldigt tankspridd.

När vi kom tillbaka var det bara för mig att hoppa rätt in i mina arbetskläder och börja dagen med att säga "Hej och välkommen" i nio timmar.

Förra veckan var det full rulle och även så den här kommande.
Jag har blivit less på vissa saker och vissa människor.
Jag sliter som en hund med att söka andra jobb och fundera ut vad jag vill.

Vädret är regnigt, blåsigt och kallt så jag ignorerar min plan om att ta en promenad och uppdaterar er om mitt liv istället.

Anna är tillbaka med sina funderingar och åsikter!