Orden kärlek, hopp och drömmar är för många liktydiga med hästar

Vaknade av att Lovisa ringde och när jag tittade ut genom fönstret var det väldigt vitt ute.
Väldigt vitt.
Och det fortsatte snöa hela långa dagen.

Lovisa kom och hämtade upp mig här och sen åkte vi ut till hästarna.
Först satt vi och pratade lite med hennes mamma och Mats om vilken tid vi ska åka iväg till Stockholm imorgon och Globen.
Sen gick vi ut till hästarna och det var ena riktigt busiga hästar.
Dom verkade väldigt lyckliga över snön för både Demon och Charlie galopperade fram och tillbaka i hagen flera vändor om och Lovisa fick några roliga bilder.
Synd bara på att det snöade för alla bilder blev inte superbra men några fick hon.
Dom motionerade sig fint men sen fick vi in Charlie och tömkörde honom en vända i skogen och han jobbade på lika bra som vanligt. Han var lite piggare och busigare än vanligt så Lovisa fick gå med ett grimskaft som extra broms.
Då Paddan fortfarande hostar så himla mycket tänkte vi att han lika gärna kunde få stå idag och ta det lugnt och Demon var det ingen idé att ens försöka få tag i för det var helt omöjligt.

Men Charlie fick sig en vända och imorgon blir det Globen Horse Show!!!
Första gången nånsin jag åker dit så det ska verkligen bli en härlig upplevelse!

Hästen är Guds gåva till verkligheten

Man ska inte rida när man känner att stubinen är väldigt kort, 

vilket jag dumt nog gjorde idag.

Tog mig ut till Charlie idag och tänkte om jag skulle longera idag istället för rida men det fick bli en lugn skrittur bara. Han gick väldigt lugnt och försiktigt bortåt. Det var lite halt så han gjorde klokt att gå försiktigt och då trodde jag han skulle vara smart på hemvägen också men tji fick jag igen!

Då fick han bråttom som vanligt och jag blev riktigt irriterad då han inte lyssnade och slängde upp huvudet under mina försök att bromsa honom och göra halter. 

Dumt nog ryckte jag tag riktigt ordentligt i honom en gång och fick dåligt samvete på en gång. 

Efter ungefär 40 halter på hemvägen så lugnade han ner sig och när vi närmade oss stallet igen så började jag gråta. 

Om jag efter tretton års erfarenhet av hästar och ridning och inte är bra på det så kanske jag bara borde lägga ner det. 

Det är så jag känner just nu, att jag bara skulle vilja lägga ner och ge upp det helt och hållet.

Imorgon åker jag ut igen men då blir det tömkörning och även tömkörning på söndag.

Vill knappt ta mig upp på hästryggen igen...

Hon knäckte mig!

Failure and then a big punch in the face that leaves the mark "hopeless"

Då är man hemma efter ridlektion på Åsebo.
Det var inte riktigt en vanlig lektion idag, vi red dressyrprogrammet LB:1. Film kommer komma senare.

Under uppvärmningen var Nikki jättedryg. Det var mycket folk på läktaren som var livsfarliga och så dom vanliga hinderstöden och bommarna som står i hörnet. Hon fjompade sig jättemycket och drog iväg till och från när hon blev rädd så jag hade inte alls några höga förväntningar på programridningen sen.

Jag kan säga såhär.
Jag är ganska nöjd med programridningen för det gick verkligen över förväntan.
Hon reagerade inte alls på nånting då och det kändes ganska okej med gångarterna och vägarna och sådär.

Men när man blir dömd av någon som ska vara expert, som ska vara proffs och som vet vad dom pratar om och denna person inte ger en endaste positiv kommentar, då känns det rent av förjävligt.
Lena (vår ridlärare) har under tidigare lektioner sagt att hon som dömer kommer ha i åtanke att Nikki bara är fyra år och inte lika utbildad som dom andra hästarna.
Det sket domaren tydligen fullständigt i!
Hon nämnde att Nikki är fyra år, men sen gav hon mig spydiga jävla kommentarer som små hintar till att jag borde ha klarat av det felfritt och att vi inte alls var samspelta och att jag drog för mycket i tyglarna och att vägarna blev dåliga och så vidare.
Jag kan rabbla upp ännu mera!

Visst, jag försöker tänka positivt ändå med tanke på att Nikki bara är fyra år och för att det kändes helt okej, men när någon som är proffs bara ger mig negativa kommentarer och inte någonting bra...
Då är det som en fet smäll rakt i ansiktet.

Jag har varit helt säker på att ridning och hästar - Det är nånting som jag kan!
Men vad fel man kan ha!
Tydligen så kan jag inte det med tanke på att jag fick underkänt i ALLTING i programmet.
Snacka om att knäcka en människa!!

Rid aldrig fortare än din skyddsängel kan flyga

Vi får lov och ge varandra en klapp på axeln jag och Lovisa.
Vi har skött oss riktigt bra i höst med hästarna och idag tog vi oss också ut, trots snöslaskoväder.

Vi började med att tömköra Paddan och jösses vad han hostade.
Det blev endast en liten vända i skogen för vi tyckte att han inte skulle behöva anstränga sig så mycket när han hostade som han gjorde. Täcket på så fick han gå ut i hagen.

Tog vi sista två.
Dammråttor.
Det var två väldigt pigga hästar.
Dom hade väldigt bråttom hela ritten. Blev lite trav och tempoväxlingar också.
Nu har jag bytt tillbaka till bett på Charlie igen och med tips från Lena så har jag även satt på en nosgrimma för att se om det blir någon skillnad.
Visst är han stark men han kändes lite lättare att reglera.
Även om hackamore funkade ännu bättre så lyssnade han ganska bra ändå.
Kan det frysa till nån gång så jag får rida på "banan"?!
Blir nog hundra gånger lättare där.

Kalla blev vi.
Blöta blev vi.
Inga riktiga snögummor eftersom det var mer slask än snö men lite vita blev man.
Vi tog oss ut i alla fall och imorgon blir det nog ännu en vända.

Här är våra pälsade hästar och vi är den lilla tomtenissen som sitter och kurar ihop oss och fryser.
Kyla är "härligt"!

God I need some answers

Tyckte jag skulle ta och lägga in ett helt vanligt inlägg för omväxlings skull. 

Igårkväll var jag och Lovisa duktiga och pluggade i några timmar.

Idag har det inte hänt särskilt mycket. 

Jag hade prov i Engelska C idag och det gick ju helt okej.

Mitt slutbetyg blev E. Är väl på gränsen till F egentligen men det är åtminstone godkänt så jag får helt enkelt nöja mig med det. 

Men jag tänker försöka satsa på högre på dom andra kurserna jag har kvar.

Jag vill försöka få till mig ett väl godkänt i alla fall men det får vi se då.

Sen blev det att jag och Lovisa tog oss ut till hästarna idag efter att mörkret hade fallit så det blev ingen ridning men vi körde lite NH på gårdsplanen så hästarna fick använda sina huvuden lite grann och fokusera. 

Charlie är ju som han är.

Han har fortfarande inte förstått avståndet mellan mig och honom men han stannade till bättre och förstod bättre när jag ville få honom att backa.

Det är bara att fortsätta jobba med det så blir det nog sakta men säkert bättre.

Jag är nyfiken på hans förflutna...

Han kan verka så stressad ibland och bossar gärna runt. 

Så kan det vara...

Imorgon ska vi hinna rida ändå hade vi tänkt.

Jag tar en tidig buss så vi hinner med en ridtur i snön som tydligen ska komma.

Annars ikväll har jag tvättat och diskat, sen tittade jag på filmen Hidalgo. 

Bara lugnt. 

Sitter och tänker att jag vill bli bättre på Natural Horsemanship.

Jag vet grunderna och förstår hur det ska gå till men önskar att jag visste ännu mer och kunde göra det ännu bättre än jag gör det.

Övning ger färdighet sägs det. 

Jag och Charlie får lära oss det tillsammans.

Jag älskar ju faktiskt den här ponnyn <3

Du kan leda hästen till bäcken men aldrig tvinga den att dricka

Då är man tillbaka upp på hästryggen igen.
Har ju varit i Uppsala och red Charlie sist i onsdags men som tur var behövde han inte stå alldeles för många dagar utan att komma ut för Lovisa åkte ut i fredags och tog en tur. Tack!

Vi skulle även ha ridit igår egentligen men det blev aldrig så och jag åkte ut en vända idag istället.
Det har inte regnat på några dagar så jag red till backen och förväntade mig väl ingenting särskilt tokigt.
Men tji fick jag!

En sak ska jag berätta om den där backen. Den är otroligt brant!
Den är uppdelad i två delar. Först en brant del och sen planar det ut en liten bit innan nästa branta del av backen kommer.

Halvvägs uppför den första backen blev Charlie rädd. Inte lite heller! Han tvärvände och tog två galoppsteg ner för den här branta backen. Tack och lov fick jag stopp på honom och vände honom igen och var lite mer bestämd på med skänkeln. Men han totalvägrade och vände en gång till så han hamnade på en sten och halkade till lite grann men jag lyckades vända honom igen.
Jag vill inte göra någonting dumt i onödan och riskera att vi skulle gå omkull om han vände om flera gånger så jag satt av och ledde honom hela vägen upp för resten av backen.

Vad blev han då rädd för?
Tydligen så har det sågats av massor av träd så det låg massvis med grenar, barr och stockar på sidorna av backen som han reagerade på. Det har ju aldrig legat där förut! Och sen att vi var ensamma gjorde väl reaktionen starkare än om han hade haft en hästkompis med sig.

Jag satt upp igen efter backen och han var fortfarande lite stressad men gjorde lite halvhalter och så blev det bättre. Dock var det inte slut. Efter nerförsbacken som kommer sen låg det ännu mera bråte och han började tippa på tå men där fick jag förbi honom och klappade om honom ordentligt.

Så bortsett från detta så gick det bra och han skötte sig fint resten av vägen.

Imorgon ska förhoppningsvis jag och Lovisa ta oss ut. I så fall blir det efter mörkret har fallit men då får vi köra lite övningar på gårdsplanen där det finns lampor.

All the freedom and fame I've gotta find

Hemma i Avesta/Bondelandet igen...
Hade tre underbara dagar i Uppsala.
På fredagen träffade jag äntligen Rahma igen, det var alldeles för länge sen.
Vi åt lunch på "mitt" jobb och sen gick vi upp till Storken...
Jag har inte varit på det caféet på minst ett år och jag kan erkänna att jag har undvikit det ganska rejält för att jag inte velat stöta ihop med honom, men nu var det dags.
En liten rädsla att komma över, ett litet hinder att kliva över.
Han var inte där men nu kan jag gå dit när jag vill.

På kvällen fick vi en otroligt god tre-rättersmiddag hos mamma med Peter och Mia och lite vin på det. Hade även hundar som sällskap, Mias mammas hundar fick följa med då Peter och Mia tog hand om dom under helgen.
Jag har aldrig mött så lugna och väluppfostrade hundar. Så otroligt gulliga!
Så blev det stan med Peter, Mia och Adam (en kompis till dom) och det var jättekul.
Alldeles lagom dricka och lugnt.
Skönt och se annat folk, prata med annat folk.

Sen spenderades dom sista timmarna på lördagen på Jalla.
Satt och pratade med Micho i närmare fyrtio minuter och sen satt jag och pratade med andra och slappnade av och hade så kul så att jag nästan missade tåget.
Jag hann... Tyvärr kan jag nästan säga, och hamnade åter igen här.

Jag önskar att jag hade haft roligare på lördagskvällen när det var fest till Lovisas ära.
Jag försökte och visst skrattade jag och visst hade jag roligt,
men hela tiden kröp sig saknaden på och vid flera tillfällen fick jag kämpa in till det sista för att inte börja gråta.

Jag blev kallad partypooper och jag blev kallad aggressiv.
Det tjatades om ett leende och ett skratt, men jag är ledsen...
Dom är inte min typ av människor.
Jag kan sitta och förklara timmar i sträck, dagar, veckor...
Ingen kommer förstå någonting alls ändå. Ingen...

Men det fanns en... Som jag glömde bort var min vän på Facebook...
Som på något sätt förstod... och på något sätt fick mig att känna mig välkommen.

But please listen, what do I do

Sitter hemma hos mamma i Uppsala.
Det är så skönt att vara här.
Log stort när jag klev av tåget och andades djupt.
Jag flinade stort på bussen till Gottsunda när jag satt och lyssnade på några unga invandrarkillar och deras sätt att prata. Visst, det kan låta irriterande ibland när dom överdriver men har man saknat dessa små speciella grejer så har man.

När jag kommit till Gottsunda och lämnat av min väska och fått i mig lite lunch åkte jag tillbaka till stan för att gå till min frisör och få håret klippt. Underbart! Nästan två dm borta, känns så fräscht!
Sen gick jag till Jalla för att hälsa på min underbara familj där.
Hade tur, Michlin var där också! Hon väntade på deras mamma och det är läskigt hur mycket den där tjejen betyder för mig. Hon är så underbar!
Satt och väntade på att Nathalie skulle sluta sen följde jag med henne för att hämta hennes dotter på dagis och följde med henne hem en vända innan jag gick hem till mamma igen.

Det blev lite middag och sen bara en lugn kväll.
Jag kommer hoppa i säng tidigt ikväll, är trött efter mardrömmar i natt.

Imorgon blir det ännu en dag med att träffa gamla nära och kära.
Känns helt underbart att vara här.
En obeskrivlig känsla...

Bättre en skimmel i hagen än tio i skogen

Eftersom det blev en tidig kväll igår efter ridningen så skriver jag om gårdagen nu istället.

Det blev ganska tidigt som jag och Lovisa tog oss ut till hennes mamma och dom tre små plutthästarna och det blev tömkörning med allihopa.

Vi började med Charlie och han skötte sig jättebra i skogen som vanligt och jobbade fint. Den här gången var han även ljuvlig på vägen hem för han drog inte alls lika mycket och blev inge stark. Han gick på fint så det kändes bra.
Travade lite på volt och han sökte sig inte neråt jättemycket men han jobbade ganska fint ändå.
Han lyssnade i alla fall bra i tempoväxlingarna.

Häst nummer två blev Demon och han började väldigt lugnt och fint i skogen, jobbade så gott som han kunde men på hemvägen krånglade han och blev jättedryg och slängde och drog med huvudet.
På volten blev det tempoväxlingar skritt-halt istället för skritt-trav och han krånglade lite i början där också men vi avslutade bra i båda varven och sen fick det vara.

Paddan, mästaren i tömkörning var sist ut, och han som annars bara brukar gå med huvudet rätt upp i luften i skogen jobbade fint idag. I uppförsbacken tog han i rejält och var riktigt duktig.
På volten skötte han sig fint som alltid och jobbade bra.

Vi körde även lite Natural Horsemanship med alla tre innan varje tömkörning och Demon är bäst på det. Antagligen för att dom tränat honom lite i det förut och Paddan förstod det mesta. Han var något dålig på att fokusera på ledaren men han gjorde rätt bra ifrån sig.
Charlie däremot... Han som alltid ska trängas och gå först ska jag försöka göra det där ofta på för han fattade inte alls vad det handlade om. Så jag ska nog försöka med lite sånt vid varje tillfälle i alla fall. Mats gav ett par bra tips också om hur man kan få honom att fokusera bättre så det ska vi köra på.

På kvällen var det ridning på Åsebo igen och vi fick rida på utebanan för lyset hade slocknat i ridhuset så där inne var det becksvart. Självklart blev det då massor av nya saker att titta på för lilla Nikki så jag är väl inte jättenöjd, även fast jag bör vara det. Som sagt innan, hon är ju bara fyra år så jag kan inte ställa särskilt höga krav på varken henne eller mig. Det kan inte bli felfritt.
Hon slängde otroligt mycket på huvudet den här gången och drog i tyglarna men kom fram till på slutet att jag fick lyfta handen och rida med högre hand istället helt enkelt. Då gick det mycket bättre. Även om hon försökte även då att dra tyglarna ur händerna på mig så fick jag mera kraft än henne och fick lättare att få tillbaka henne.

Nästa vecka ska vi rida dressyrprogram. Måste plugga det lite känner jag!

Om ingenting förändrar sig så startar vi snart krig

Jag kan inte beskriva hur glad jag är att äntligen få komma till Uppsala.
På torsdag förmiddag hoppar jag på tåget som tar mig ifrån den här hålan till storstan.
Tyvärr så blir det antagligen endast två korta dagar, men så kan det vara... Det är bättre än ingenting och förhoppningsvis räcker det för att få upp mitt humör och ge mig lite kraft tillbaka.

Ni som har sett Sex and The City så har jag den perfekta jämförelsen med hur jag mår här.
Carrie blir vid ett tillfälle tvungen att åka med sin kille Aidan till hans stuga ute i skogen.
Mysigt absolut.
Kul... Långt ifrån!
Hon har ingenting att göra och tiden går långsamt dom sena kvällar hon sitter uppe framför datorn med en vodkadrink medan hennes kille har gått och lagt sig.
Hon längtar till storstan där hon har sina vänner att spendera tid med på kvällarna då alla andra har gått och lagt sig.

Jag är likadan. Jag är en nattuggla och jag spenderar mycket tid framför antingen datorn eller teven om det inte blir sällsynta tillfällen jag går och lägger mig tidigt för att jag inte har någonting annat att göra eller har blivit trött = uttråkad.
Jag vill tillbaka till storstan.
Jag vill klä upp mig lite fint och träffa vänner för en fika eller drink.
Jag vill ha ett liv!!

Så känslan av att äntligen få åka ifrån den här skithålan är obeskrivligt underbar.
Även om så för bara några dagar, men jag kan säga såhär...
Jag kommer INTE sakna det här stället och jag kommer gråta när jag hoppar på tåget tillbaka hit.

Storstadsbruden saknar dagarna då hon klädde upp sig, fixade håret, sminkade sig
och kände sig vacker.

Hästar är som luft.. utan dom kan man inte leva

Klockan ringde klockan åtta i morse och jag tog mig upp för en snabb frukost innan jag gick ner till bussen och åkte iväg till Fors för att rida Charlie. Lovisa kunde inte hänga med idag då hon skulle iväg till veterinären med katten sin men vi tar en vända tillsammans imorgon.

Det blev en lugn skrittur upp till lilla vändplanen med halvlånga tyglar hela tiden. Han skötte sig jättefint, något seg ibland så då fick jag skänkla på honom upp till trav så han skulle ta mina hjälper och lyssna. På hemvägen blev det förstås tvärtom, alltid bråttom hem men speciellt när jag rider ut själv för då vill han ju hem till kompisarna. Men gjorde halter och förhållningar och han lugnade ner sig.
Jag har börjat fundera lite på det här med hackamore... Han lyssnar ju bättre med det men han drar upp huvudet mycket mer med det och det är svårare att få honom och söka sig neråt...
Tänkte fråga ridläraren på Åsebo om tips imorgon och se vad hon tycker att jag ska göra.

Sen hade jag som vanligt tid över efter ridturen tills bussen skulle gå så efter att jag släppt ut hästarna så gjorde jag i ordning stallet men Mats kom och fyllde på vattnet. Sen tänkte jag bara putsa av Charlies träns men det blev att jag putsade av alla träns och benskydd innan jag sprang iväg till bussen för att ta mig hem.

Imorgon lutar det åt tömkörning med Charlie, men vi får se hur det ser ut.

Jag har märkt att jag har en liten svaghet för små kraftiga fuxar. 

Till vänster är Red Fox, första ponnyn jag blev störtförälskad i på Lurbo Ridklubb. Han betyder allting för mig och kommer alltid ha den största delen av mitt hjärta. 

Sen har vi ju Charlie till höger, min nya älskling och kärlek. Han är ju bara för härlig. Envis och väldigt stark egen vilja men han är väldigt speciell han också. 

Dom är lite spöklikt likadana. 

Det som hästen utför under tvång, det har han inte förstått och det blir heller inte vackert

Fick sova ut idag vilket var riktigt skönt efter två tidiga mornar i helgen.
Åt lite lunch och sen kom Lovisa och hämtade mig för att vi skulle åka ut till hästarna och rida. Vi hade tur idag att Lovisas mamma och Mats hade borstat dom kvällen innan och Charlie och Demon hade inte rullat sig så det blev för en gångs skull en lätt ryktning innan ridturen.

Vi red först en vända i skogen för att rida till backen och det var väl lite blött på vissa ställen men inte så farligt och det gick bra. Sen red vi vidare till lilla vändplan som vi har börjat kalla ett ställe för. Lite tempoväxlingar på vägen och Charlie skötte sig väldigt bra idag. Han höll sig lugn och lyssnade fint. Lite piggare på hemvägen som vanligt men gjorde halter som vanligt och så lugnade han ner sig även då.
Det blev en tur på lite över en timme och även fast Charlie sköter sig fint i traven drar han så väldigt gärna upp huvudet så längtar faktiskt efter antingen mer kyla eller inget regn i en vecka så jag kan rida i hagen. Känns som det skulle bli mycket lättare att få honom att slappna av och lugna ner sig om jag kunde trava på volt och serpentiner.

Vi hade sen planerat att tömköra Paddan efteråt men när vi kom tillbaka från ridturen stod han i hagen dyngsur. Det såg ut som han hade blivit duschad. Han brukar gnägga när vi rider iväg men aldrig har jag sett honom stressa upp sig och bli så svettig som idag.
Så vi la ett fleecetäcke på honom och tog honom på en promenad i skogen. Så fick han ett till täcke på sig innan vi släppte ut honom igen.

Bara den som är hästens bästa vän kan få hästen som bästa vän

Gick upp tidigt och fick slänga halva min frukost då jag inte hann äta upp den innan jag skulle springa iväg till bussen. Men kom ut till Fors och jag och Lovisa åkte ut till hennes mamma för en liten ridtur. Och vilken tur vi hade! Eller i alla fall jag, Charlie var jätteren. Han hade inte rullat sig, Paddan däremot... Han är lerans mästare!

Men vi började med att tömköra Demon och i överlag skötte han sig idag men annars hade han något av en bad day och stressade upp sig lite och var dryg med huvudet.

Sen tog vi en tur på dom andra två och vi testade lite trav och Charlie skötte sig idag, han blev inte alls stressad till skillnad från sist. Det enda han gjorde var att vara lite för på vid hemvägen men med några halter så började han lyssna bättre och lugnade ner sig. Paddan skötte sig ganska bra till en början men på hemvägen blev han jättestressad och blev alldeles svettig. Tycker synd om honom ibland, förstår inte varför han blir så stressad vid ridning och endast ridning.
Det är något vi får träna på och försöka få honom att lugna ner sig helt enkelt.

Imorgon och på söndag ska jag upp med tuppen för att ha stalltjänst på Åsebo Ryttarsällskap.
Som tur är så bor vi granne med en av tjejerna i ridgruppen som också har stalltjänst i helgen så då samåker vi dit och hem. Perfekt så jag slipper väcka och tvinga upp Micke för att skjutsa mig.

Och jag måste bara lägga till en sak.
Jag är så stolt över min kusin! Hon är så otroligt grym!
Hon kom tvåa i Flyinges Volkswagen Grand Prix final i förrgår med sin underbara häst Undine!
Det är några dagar kvar i Flyinge men sen har hon även kvalificerat till Globen Horse Show.

http://www.nsd.se/nyheter/gallivare/artikel.aspx?ArticleId=7283233

Artikel om henne. 

But just because it burns doesn't mean you're gonna die

Då sitter jag åter här igen och grubblar lite.
Jag har kommit fram till en ny sak när det gäller den här stan.
När mörkret faller... Försvinner människorna.
Det spelar ingen roll att klockan endast är fyra, men dom försvinner då.
Några enstaka finns det som strövar runt men det är inte många.

Med tanke på all den tid jag har så har jag ägnat åtminstone halva dagen åt att storstäda... Som vanligt.
Så nu är det blankt och fint och sen har jag inte gjort mycket mer alls... Som vanligt.
Förhoppningsvis kommer jag kunna åka till Uppsala snart ändå, trots brist på pengar.
Det kanske inte funkar att lösa det varje gång, men en gång är bättre än ingen gång.

Jag tittade på TV3 Dokumentär för några dagar sen och det handlade om tjejer och kvinnor som blivit våldtagna. En 19-årig tjej blev våldtagen en gång av en helt okänd kille och
NU, åtta år senare kunde hon äntligen slappna av.
NU, åtta år senare kunde hon leva ett normalt liv.
NU, åtta år senare mådde hon äntligen bra i sig själv igen.
Om det tog åtta år för henne efter en våldtäkt... Hur lång tid kommer det då ta för mig?

Det är såna frågor som irrar runt i huvudet på mig tillsammans med varför jag och varför nu.

Hästar är förutsägbart oförutsägbara

Idag har det också blivit dubbel ridning.
Jag och Lovisa tog en vända ut till hästarna idag och jag red Charlie och hon Demon och så körde vi lite tempoväxlingar i skritt och trav. Även om Charlie lyssnar mycket bättre på hackamore känner jag att han i traven blir väldigt stark igen och kan köra lite fulingar för att försöka få springa fortare. Men bortsett från det så skötte han sig fint. Förhoppningsvis blir det lite kallare igen så att det kan frysa till lite i hagen så jag kan rida där. För jag tror det blir lättare att få honom att slappna av och ta det lugnt där nere då jag kommer kunna rida volter och serpentiner för att få honom att fokusera bättre.

När vi ridit dom fick det bli en promenad med Paddan för åter igen så var han otroligt lerig över hela kroppen och det var fortfarande blött och även om vi fick bort det värsta så ville vi inte lägga på någon tömkörningssele eller sadel så det fick bli en promenad i skogen.

Nästa ridtur. Red på Åsebo ikväll igen förstås och hade tokiga fyraåringen Nikki igen. Kan gott och väl säga att jag är jättenöjd med dagens ridpass. Även om hon fortfarande krånglar lite och gör lite som hon vill ibland så tyckte jag det kändes mycket bättre än förra gången. Hon lyssnade överlag bättre på mig och var lugnare. Antagligen för att jag var lugnare eftersom jag var väldigt nervös och rädd förra gången.
Ett ridpass kvar innan det blir dressyrprogram om två veckor.
Kommer bli spännande.
Allting kommer nog vara skräckinjagande monster då enligt Nikki men det blir säkert bra.

Slänger in en liten filmsnutt från förra ridlektionen på Nikki.
Det är den tokiga fuxen (ljusbruna).

Jag lever med mina minnen och sår som ingen kan se

Jag behöver skriva av mig ännu mera.

Jag började chatta med en annan kompis som också han är hitflyttad till Avesta från en storstad.
Så jag frågade honom hur han har anpassat sig till det här bondesystemet och han sa att han inte har gjort det, trots att det har gått fyra år sen han flyttade hit.
Framtiden ser inte ljus ut för mig då känner jag.

Jag kände mig värdelös i mitt förra förhållande för att vad jag än gjorde och sa så dög det inte.
Jag har tagit mig ur det och trots att jag mår bättre nu än vad jag gjorde då så känner jag mig fortfarande värdelös, för egentligen...
Jag är 24 år och vad har jag åstadkommit i mitt liv?
Min mormor har rätt, vi ungdomar gör ingenting av våra liv nu för tiden jämfört med hur det såg ut för länge sen. Vad jag då är rädd för...

Att det ska bli för sent för mig att ha åstadkommit något i mitt liv för att min familj ska kunna bli stolt över mig. Att (Gud förbjude) mina föräldrar till exempel ska hinna gå bort innan jag har lyckats komma någonstans i mitt liv där dom kan vara stolta över mig.

För jag känner just nu att jag inte har åstadkommit någonting som jag kan vara stolt över.
Inte bara min familj och mina vänner, jag vill också kunna känna stolthet över mig själv.
Men det gör jag inte och det har jag aldrig gjort.
Inte ens när jag lyckades lämna fem års helvete kunde jag känna mig stolt.
Jag kände mig glad, men det var allt det positiva.

Jag sitter hela tiden och väntar på att vindarna ska vända och jag gör allt jag kan för att hjälpa till
men med varje framsteg kommer också två steg tillbaka.

How can we fall asleep at night when something is clearly wrong

Jag har tråkigt.
Jag har väldigt tråkigt.
Det är inte bra när jag har tråkigt för då börjar jag tänka.
Börjar jag tänka för mycket börjar jag grubbla.
Börjar jag grubbla blir jag ledsen och/eller deprimerad och börjar gråta.
Börjar jag gråta är det kört.

Samtidigt orkar jag inte åka iväg nånstans.
Det enda stället jag skulle orka åka iväg till är Uppsala.
Ja! Åter igen, jag saknar Uppsala!

Jag sitter just nu och chattar med en kompis som bor i Linköping och frågar hur hon trivs där.
Jag tar vilken stad som helst förutom den här.
Jag klättrar på väggarna.
Jag grimaserar i spegeln.
Jag städar om och om igen, fastän det kanske inte ens behövs.

Jag har bokat tenta för Engelska C så snart är den kursen klar.
Nästa på schemat står Etik och Människans Livsvillkor.

Jag älskar Micke och jag älskar Lovisa och Niklas här
men ibland känns det som att det inte räcker.
Tyvärr.

Långsam och stadig vinner loppet

Solen sken idag när jag klev på bussen för att ta mig ut till Fors.
Det var lite kallt men fint väder trots allt så då kan man väl inte gnälla.
Jag och Lovisa åkte till hästarna och vi kan väl säga såhär. Jag är glad att leran hade torkat och att det inte var blöta hästar vi fick handskas med men jag bokstavligen åt damm när vi borstade av dom. För Paddan och Demon var täckta i intorkad mysig lera men efter typ en timme hade vi lyckats få bort det värsta och vi kunde rida iväg. Jag på Demon då förstås.
Vi vet inte om det var för vinden men båda var extremt spända och tyckte att nästan allting var otroligt otäckt men vi lyckades ta oss en runda på 50 minuter i skritt och trav utan några avfallningar.
Så det skulle jag kalla lyckat!

Kall om tårna och fingrarna men det var en häst kvar.
Så jag plockade in Charlie och började göra i ordning honom. Tack och lov inte lika smutsig som dom andra och Lovisa promenerade en liten bit med oss och sen var det dags att prova lite trav idag.
Men antagligen vinden här också för Charlie var också väldigt spänd och otroligt på och springig på hemvägen men han lyssnar som sagt bättre med hackamore.
Traven då... Gjorde lite tempoväxlingar och tyvärr var han lite väl spänd och sprang på lite så jag höll ibland lite för hårt i handen vilket resulterade i att huvudet var uppe i himlen.
Jag mjuknade lite i handen och då, även fast det bara var två, tre steg så sökte han sig lite neråt och jag kan väl inte kräva mer än så eftersom det var vår första trav.
Men vi fortsätter i långsamt tempo så blir det nog en finfin gamling av honom.

En bra häst har ingen färg

Jag och Lovisa tog oss ut till hästarna idag och vi hade en jäkla otur för alla tre hästarna var väldigt nyrullade så att säga så att leran på deras kroppar var täckta av blöt lera. Charlie dock hade inte lyckats gegga in sig riktigt lika mycket som dom andra och jag fick bort det värsta så att det gick och rida honom. Så Lovisa promenerade med Demon bredvid medan jag red Charlie men dom vände efter ett tag och jag fortsatte till lilla vändplanen som vi döpt ett ställe till. 

Idag provade jag rida Charlie med hackamore då han kan kännas så stark med bett och jag vill inte sitta och slita och dra i honom då det inte gör saken bättre och jag måste säga att det blev stor skillnad med hackamore. Han lyssnade otroligt bra på förhållningar och även fast han skakade lite på huvudet till och från så sökte han sig lite mer neråt än annars och jag är väldigt nöjd.

Lovisa tog även en promenad med Paddan så dom två åtminstone fick komma ut och röra på sig. Sen tog vi även kort på Charlie idag igen, det har gått en månad och här är dagens och förra månadens bild. 

 Den vänstra är från början av oktober och den högra är från idag. 

Och som jag skrivit tidigare har jag inte förväntat mig något jätteresultat men jag måste säga att den här månaden med skritt, tömkörning och klättring ändå har gett lite.
Det syns mest på halsen, den är inte alls lika tunn och vid bogen. 

Lite resultat på ryggen är det, inte mycket, men lite grann syns det. 

Så tänkte börja lägga in lite trav smått och försiktigt nu också. 

Vi är på väg åt rätt håll mina damer och herrar!

Dag nummer 30 - Mitt mål med min ridning

Man kan aldrig bli helt fullärd som ryttare, alltid finns det någonting nytt att lära sig, alltid en ny häst att hitta knapparna på. Jag vill utvecklas i min ridning helt enkelt.
Jag håller på nu och nöter på mina brister för att bryta dom envisa ovanorna jag har fått genom åren men det börjar smått släppa och det går åt rätt håll.

Bortsett från utveckling i min sits och ridning så vill jag såklart utvecklas och lära mig mer teoretiskt igen för det man läste på gymnasiet har helt glidit iväg och jag vill kunna känna när hästen går rätt uppifrån ryggen och bara veta när allting klickar precis som det ska.
Jag kan väl återkomma till mitt tjat om tävlingar. Dit vill jag nå med min ridning! Jag menar inte Grand Prix och OS, det räcker med att komma ut på lokala tävlingar som en början.
Ta mig in på tävlingsbanorna och sätta min utveckling på prov och i och med det utvecklas ännu mera.

Priserna jag vann på Skolmästerskapen i hoppning sista året på gymnasiet

She who always seems so happy in a crowd

Jag kom fram till två saker för någon vecka sen...

För det första, hur lycklig jag känner mig med Micke.
Vi skrattar så mycket ibland att jag får ont i magen och/eller ramlar ner på golvet.
Jag har inget minne av att jag har skrattat så mycket med Ayman...

Jag får minst en, två, tre komplimanger om dagen. Som jag förstås inte tar till mig och säger oftast åt honom att sluta, men det får jag och han slutar inte.
Jag har inget minne av att ha fått så många uppmuntrande ord av Ayman...

Jag kan titta på Micke och bara le.
Jag kan titta på honom och jag blir alldeles varm i kroppen.
Det jobbigaste... Det är att jag nästan är rädd hela tiden.
Jag är inte van med den här härliga känslan så ofta och jag känner mig så lycklig med honom att jag blir rädd.

Det andra jag har kommit fram till, är att jag nog är något av en dramaqueen.
Jag kan ibland sakna att bråka, att skrika och att kasta sönder någonting.
Att få ur mig känslor och tankar som sitter fast inom mig.

Jag har levt runt drama så långt tillbaka jag kan minnas.
I gymnasiet var vi väldigt bra på att dramatisera allting mer än nödvändigt.
En vän och hennes man - alltid drama, drama.
Jag och Ayman - alltid drama, drama.
Sen en annan vän och hennes man - alltid drama, drama.
En särskild vänskapskrets - alltid drama, drama.

Ibland känns det som att mitt undermedvetna söker drama.
Försöker skapa drama, tjafs och bråk från absolut ingenting...
För nu, när mitt liv i princip är helt dramalöst... Så blir det tråkigt.

Dag nummer 29 - Någon jag skulle riskera livet för

Det här är också en sån här otroligt svår dag med ett svårt val. Jag skulle riskera livet för hela min familj. Jag skulle riskera livet för Micke och jag skulle riskera livet för mina vänner. 
Jag skulle även riskera livet för min familj på Jalla. Även för dom, så viktiga är dom för mig. 

Det får bli ett litet fuskinlägg där jag inte bara väljer en person. Jag vill inte lämna någon utanför. Det är bara så pass enkelt att alla ovannämnda skulle jag riskera mitt liv för. Vore dom i fara skulle jag sätta deras liv före mitt utan att tveka. 
Det har jag nästan alltid gjort så långt tillbaka som jag kan minnas.
Att alltid sätta andra före mig själv, för det känns mest rätt så. Det har sina negativa effekter på än själv ibland men jag kan tycka att det är värt det. 
Man tror väl på karma. 

Att bli riden ska vara ett nöje, inte en plåga

Jag och Lovisa begav oss ut i kylan idag för att ta en liten ridtur på Charlie och Demon. Vi testade skogen. Vi tänkte att eftersom det har blivit lite kallare och inte regnat på några dagar så kanske det har torkat upp och det hade det så det gick finfint. Vi red till backen och lät dom jobba på ordentligt och båda skötte sig så fint. Blev en vända på 45 minuter och nu kommer Charlie få vila två dagar så tar vi oss ut på söndag igen och då blir det också fotografering för att se om det blivit någon skillnad på Charlies rygg. Jag förväntar mig inget särskilt stort resultat än, det har trots allt bara gått en månad och som med oss människor så tar det längre tid att bygga upp muskler ju äldre man blir. Men vi är nog på väg åt rätt håll i alla fall.

Sen tänkte vi tömköra Paddan men då gårdsplanen var full av massa saker så skulle det bli väldigt trångt så han fick helt enkelt stå idag.

Just don't stand there and watch me fall

Blogginlägg i hästarnas spår i all ära men det kanske blir lite tröttsamt för er läsare.

Det går framåt med studierna i vilket fall som helst och jag hoppas att det snart kan hända någonting bra på jobbfronten också. Jag håller mina tummar utan att förvänta mig för mycket.

Jag har fastnat på mina memoarer. Jag har tänkt flera kvällar att jag ska sätta mig och skriva men det har inte blivit så. Men jag ska försöka komma igång igen. Sen fortsätta skriva utkast och skicka in till olika tidningar. Jag vill inte ge upp om det här! Det är det största jag någonsin har velat som inte har känts omöjligt att uppnå.

Annars kan jag väl skriva lite om saknad igen.
Jag har inte känt av jättemycket på ett tag men nu på lite senare timmar har jag börjat tänka mycket på Uppsala igen. Mycket liv och folk och någonting att göra nästan vilken tid som helst på dygnet. Uppsala har sina ljusa sidor. Dom som jag saknar mest, som det nu känns som var åratal sen jag träffade, det är självklart min Jallafamilj.
Jag älskar dom så mycket och det smärtar att jag inte får träffa dom flera dagar i veckan som förut. Vi hade så roligt! Allting var så avslappnat och ingen tog illa upp av varandras skämt.
Det var inte bara oseriöst, vi kunde prata om det mesta och jag kan och kommer aldrig glömma dom upprepande gånger som Micho berättade för mig att dom andra på jobbet var oroliga för mig och gick till honom för att fråga vad som var fel.
Det betyder så mycket! Jag vet att det som finns där... Det är äkta!

Allt som allt... Jag mår helt okej!

Det är enkelt men inte lätt

På morgonen idag var jag ut till Fors och tömkörde Charlie en liten vända i skogen och som vanligt blir han väldigt stark på hemvägen men han lyssnade när jag bad om halter och sen gjorde jag lite tempoväxlingar på volten, trav fem steg, skritt fem steg och så vidare och då lyssnade han jättebra. Idag var han underbar att tömköra.

Sen har jag och Lovisa ridit lektion på Åsebo ikväll igen och jag skulle rida Nikki, en nervig fyraåring som är rädd för det mesta. Nerverna började redan när jag borstade och gjorde i ordning henne och jag kunde inte tänka på någonting annat än att jag skulle ramla av. Vi började skritta fram i ridhuset och sen tidigare vet jag att hon brukar reagera vid läktaren så dumt nog spände jag mig extra mycket och försökte sitta så stadigt som möjligt - beredd på att hon skulle flyga iväg och kasta av mig. Men efter några volter däromkring så började jag slappna av och tänkte att det gick ganska bra. Hon är ung och tyckte det var jobbiga övningar och hon tittade väldigt mycket på läktaren under hela lektionen men jag slappnade av efter att vi började med uppvärmningen och allt som allt är jag väldigt nöjd. 

Sen har jag åter igen världens bästa sambo som är så gullig och står och fryser för min och Lovisas skull när vi vill ha lite bilder och/eller film. 

Dag nummer 28 - Någon som älskar dig

Den här är så svår för jag vill inte bara välja en och lämna någon utanför. Lovisa har fått vara med i bloggen och Micke har fått vara med.

Jag kan väl säga såhär om den här dagen, jag väljer mina föräldrar. Min mamma och min pappa! Världens bästa! Jag är så tacksam för allting jag har fått och uppskattar dom lärdomar jag har fått av min uppfostran. 
Jag älskar dom och dom älskar mig! 

En god häst ska sällan sporras

Uppe med tuppen idag för att ta bussen ut till Fors och Lovisa. Efter att hon skrapat bilen åkte vi vidare ut till hästarna för att rida. Fast det blev inte ridning idag som vi hade tänkt.
Vi bestämde oss för att tömköra alla tre hästarna.
Jag började med att tömköra Charlie och han skötte sig väldigt bra i skogen som alltid. På volten idag var han dock lite mer motsträvig och sökte sig inte riktigt neråt som jag ville men han gick inte med huvudet uppe i himlen i alla fall utan jobbade ganska fint till och från även då.










Sen tog Lovisa och tömkörde dom andra två. Hon började med Paddan och som sagts tidigare är ju att han är så otroligt duktig och avslappnad vid körning. Vi har tänkt att han måste ha dåliga minnen av ridning från tidigare ägare eller någonting med tanke på hur lätt han stressar upp sig.
Idag var han dock lite stirrigare än vanligt men som vanligt jobbade han ändå så otroligt duktigt och fint.

Och sist men inte minst Demon. Förra gången gick han med huvudet väldigt högt och i skogen jobbade han inte alltför bra men idag var han helt magisk jämfört med då. Han jobbade på så fint i en uppförsbacke inne i skogen. Tog i och sänkte huvudet och höjde ryggen. När hon sen jobbade honom på volt sänkte han nacken mycket mer. Inte jättemycket men stor skillnad jämfört med förra gången. Även i hans svåra varv sänkte han sig lite och jag blir så stolt över grabben! 

Sen var vi på pysselhumör idag och jag ställde mig och putsade allas utrustning medan Lovisa tömde alla lådor och det stora skåpet som finns i stallet för att sopa ur dom lite och sen sortera allting och lägga det i ordning och reda. Så kan det bli lättare att hitta grejer man behöver. Vi gjorde det lite fint i sadelkammaren också och nu är det så snyggt och fint!

Igår var vi en vända till ÖB och köpte tre hinkar som vi har skrivit hästarnas namn på och satt lite fina klistermärken på, så nu har alla en varsin rykthink. 

Dag nummer 27 - Såhär vill jag att mitt liv ser ut om ca 20 år

20 år. Wow! Det är väldigt långt dit.
Jag må ha ett par lite överdrivet fantasifulla fantasier om hur jag vill att mitt liv ska se ut, men jag tänkte vara realistisk.

För det första vill jag fortfarande vara med Micke om 20 år. Jag vill älska honom lika mycket som jag gör idag och bli lika blyg när han tittar mig i ögonen.
Sen vill jag att Lovisa och Jojjo fortfarande finns i mitt liv som mina bästa vänner.

Jag vill att jag och Micke har stabila jobb som vi trivs på och en bra ekonomi och lever i antingen ett hus eller lägenhet. Det är inte så noga för mig vilket det blir. Bara det är ett hem jag trivs i så är jag nöjd.

Förhoppningsvis har jag fått mig en alldeles egen häst jag tränar och tävlar och jag hoppas att jag har fått mig ett körkort vid den tiden.

Det största som jag önskar har hänt inom den tiden... Det är att jag vill ha lyckats få en bok publicerad. Mina memoarer.

Så vill jag att mitt liv ska se ut om 20 år. Mer eller mindre.

En bra häst har ingen färg

Jag och Lovisa trotsade kylan idag och tog oss ut och red på Paddan och Charlie. Jag på ponnyn såklart och idag fick det bli en liten slödag i skog och mark. Men som jag läste lite att man inte ska underskatta skritten vid träning av ryggen och muskler. Så det fick det bli, en skrittur på långa tyglar lite på asfalt och sen in i skogen där dom fick lyfta ordentligt på benen.
Dom skötte sig så bra och Paddan hade en väldigt bra dag idag jämfört med igår.

Imorgon ska vi ta oss ut igen men så kan dom nog få vila på onsdag då vi ska rida lektion på Åsebo.

Dag nummer 26 - Hur mina vänner beskriver mig

Har frågat lite, har lite sparat i mejlen och här har jag fått lite ord som jag tydligen är. 

Rolig, härlig, vacker, skämtsam, lätt att diskutera med och lätt att vara sig själv med. 

Så har jag även fått höra saker som dessa;

Snäll, omtänksam, bra på att lyssna, jag lyckas på något sätt att alltid se snygg ut tydligen, smittsamt skratt och lätt att ha det roligt tillsammans med. 

Det som hästen utför under tvång, det har han inte förstått och det blir heller inte vackert

Varit ute och ridit i regnet idag med Lovisa och hennes syster Amanda. Red en vända på 50 minuter och dom skötte sig bra förutom att Paddan var riktigt grinig och sparkade mot Demon vid ett tillfälle. På hemvägen var det full rulle och då utnyttjade jag framåtbjudningen som Charlie hade och han sökte sig neråt jättefint ett bra tag och jobbade på så bra.

Lite kalla blev man men det är smällar man får ta och det är lätt värt det :)

Imorgon tänkte jag och Lovisa ta oss ut igen och rida en vända till.
Snart ska vi också ta en ny bild på Charlie och se om det blivit någon skillnad på ryggen och halsen.
Såklart har svanken med hans ålder och göra också, han är trots allt 19 år men man kan alltid göra det lite bättre.

Dag nummer 25 - Någon jag träffar vardagligen

Ja det här är ju inte så svårt. 

Självklart träffar jag min sambo och älskling Mikael Tillenius vardagligen!

Tänkte först på Lovisa men jag träffar faktiskt inte henne vardagligen. Bara nästan! 

Jag älskar min sambo Micke! 

Micke tycker om att leka Batman! 

Dag nummer 24 - Mitt motto

~Hoppas inte för mycket, då blir du bara besviken~

Det här må låta väldigt deprimerande men jag kan säga att det är såhär jag har gått runt halva livet för att varje gång jag har hoppats för mycket eller när nånting bra har hänt eller är på väg att hända så har det alltid blivit pannkaka av det på slutet i alla fall.

Jag har andra motton också men det här är väl det som passar mig mest. 

Att rida: Steg ett, sitt upp. Steg två, sitt kvar

Var ut till Fors idag igen och red med Lovisa.
Vi tog dom två större, jag red Paddan idag (länge sen sist) och Lovisa på Demon. Det gick jättebra och både skötte sig tills vi började närma oss hem igen. Då blev dom rädda och vi vet inte varför. Lovisa red först och jag hann inte med att fatta att Demon blev rädd innan Paddan tvärvände 180 grader och började skena iväg. Jag ramlade av och landade med ryggen och rumpan på stenar och på nåt konstigt sätt tappade jag en sko.

När vi skulle försöka fånga Paddan gick han iväg och trampade igenom tygeln som fastnade i benskyddet så det drog i hans mun och huvud. Tack och lov har han nåt slags säkerhetshakar på sina tyglar vilket gjorde att det blev lätt att knäppa bort från bettet och så tog jag av ena benskyddet då tyglarna fortfarande satt fast i det.
Det gick bra men blev livrädd ett tag för vad som skulle kunna ha hänt.

Vi gick förbi och sen hoppade jag upp på Paddan igen.
Känner mig så sur på mig själv. Ända sen jag ramlade av Arne så har jag blivit osäker och rädd men det har börjat gå över, nu är det nästan tillbaka igen.
Vet inte om jag kommer våga sätta mig på Paddan eller någon annan häst med ett sånt temperament igen. Hatar det!

Sen tömkörde vi Charlie i skogen, samma vända som igår, och han skötte sig exemplariskt. Han jobbade även fint när vi travade på volten på gårdsplanen.

Fick lite jobb att göra innan ridturen

Paddan two face. Jätteren på ena sidan och helt täckt av lera på andra sidan.

Dag nummer 23 - Hoppning eller dressyr?

Jag har ju på sätt och vis svarat på det här tidigare, om min favoritgren.

Det är fortfarande hoppning.
Det är farten och det är adrenalinet och spänningen! 

Hoppningen har allting! 

Dressyr vet jag är det viktigaste och grunden till allt och har jag en häst jag trivs med har jag verkligen ingenting emot dressyr men hoppning är alltid först för mig. 

Dag nummer 22 - Någon jag vill träffa igen

Jag kan snabbt säga att jag faktiskt väldigt gärna vill träffa Arvid igen.
Vi gick i samma klass i väldigt många år men en dag tog det slut.
I årskurs sju fick jag ett samtal hem om att han hade tagit livet av sig. Allting förändrades då.

Jag skulle vilja träffa honom igen för att få lite svar.
Få veta om det fanns någonting man själv kunde göra för att hjälpa honom.
Jag vill helt enkelt träffa honom igen. Han var speciell.

Hästen är Guds gåva till mänskligheten

Var uppe innan tuppen idag och tog bussen till Fors. Sen åkte jag och Lovisa ut till hästarna och det blev att vi tömkörde alla tre idag. Först hade vi tänkt bara tömköra Charlie och rida dom andra två men så blev det inte. 

Vi började i alla fall med ponnyn och jag tömkörde och Lovisa blev fotograf. Han är så otroligt duktig när man tömkör i skogen. Han jobbar på otroligt duktigt och lyfter ryggen och sänker nacken både uppför och nerför. Sen när vi kom tillbaka till gårdsplanen så travade jag honom lite på volt i båda varven. Han skötte sig jättefint då också men drog upp huvudet lite till och från. 

Sen tog vi Paddan och han är verkligen stjärnan när det kommer till tömkörning. Han är så otroligt mycket mer avslappnad och lugn och han jobbar på så fint och så bra hela tiden. Han är dessvärre inte lika duktig i skogen som dom andra två. Då går han gärna med huvudet uppe i himlen och tittar på allting som finns omkring.

 Sist men inte minst tog vi Demon som vi faktiskt hade låga förväntningar på för tidigare när Lovisa har tömkört honom har han varit så himla på och försökt springa. Självklart, han förknippar det ju med travbanan! Men han var faktiskt inte alls så. Han skötte sig så bra och var jätteduktig! Vi blev väldigt stolta över honom och han sökte sig duktigt neråt och jobbade också bra i skogen både uppför och nerför.