Blogginlägg i hästarnas spår i all ära men det kanske blir lite tröttsamt för er läsare.
Det går framåt med studierna i vilket fall som helst och jag hoppas att det snart kan hända någonting bra på jobbfronten också. Jag håller mina tummar utan att förvänta mig för mycket.
Jag har fastnat på mina memoarer. Jag har tänkt flera kvällar att jag ska sätta mig och skriva men det har inte blivit så. Men jag ska försöka komma igång igen. Sen fortsätta skriva utkast och skicka in till olika tidningar. Jag vill inte ge upp om det här! Det är det största jag någonsin har velat som inte har känts omöjligt att uppnå.
Annars kan jag väl skriva lite om saknad igen.
Jag har inte känt av jättemycket på ett tag men nu på lite senare timmar har jag börjat tänka mycket på Uppsala igen. Mycket liv och folk och någonting att göra nästan vilken tid som helst på dygnet. Uppsala har sina ljusa sidor. Dom som jag saknar mest, som det nu känns som var åratal sen jag träffade, det är självklart min Jallafamilj.
Jag älskar dom så mycket och det smärtar att jag inte får träffa dom flera dagar i veckan som förut. Vi hade så roligt! Allting var så avslappnat och ingen tog illa upp av varandras skämt.
Det var inte bara oseriöst, vi kunde prata om det mesta och jag kan och kommer aldrig glömma dom upprepande gånger som Micho berättade för mig att dom andra på jobbet var oroliga för mig och gick till honom för att fråga vad som var fel.
Det betyder så mycket! Jag vet att det som finns där... Det är äkta!
Allt som allt... Jag mår helt okej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar