Jag kom fram till två saker för någon vecka sen...
För det första, hur lycklig jag känner mig med Micke.
Vi skrattar så mycket ibland att jag får ont i magen och/eller ramlar ner på golvet.
Jag har inget minne av att jag har skrattat så mycket med Ayman...
Jag får minst en, två, tre komplimanger om dagen. Som jag förstås inte tar till mig och säger oftast åt honom att sluta, men det får jag och han slutar inte.
Jag har inget minne av att ha fått så många uppmuntrande ord av Ayman...
Jag kan titta på Micke och bara le.
Jag kan titta på honom och jag blir alldeles varm i kroppen.
Det jobbigaste... Det är att jag nästan är rädd hela tiden.
Jag är inte van med den här härliga känslan så ofta och jag känner mig så lycklig med honom att jag blir rädd.
Det andra jag har kommit fram till, är att jag nog är något av en dramaqueen.
Jag kan ibland sakna att bråka, att skrika och att kasta sönder någonting.
Att få ur mig känslor och tankar som sitter fast inom mig.
Jag har levt runt drama så långt tillbaka jag kan minnas.
I gymnasiet var vi väldigt bra på att dramatisera allting mer än nödvändigt.
En vän och hennes man - alltid drama, drama.
Jag och Ayman - alltid drama, drama.
Sen en annan vän och hennes man - alltid drama, drama.
En särskild vänskapskrets - alltid drama, drama.
Ibland känns det som att mitt undermedvetna söker drama.
Försöker skapa drama, tjafs och bråk från absolut ingenting...
För nu, när mitt liv i princip är helt dramalöst... Så blir det tråkigt.
Hej. Har läst din blogg ett tag nu, och av en slump hitta jag hit. Tycker det är roligt att du både skriver om ditt liv, och hästar:) älskar hästar jag oxå.. Hoppas du fortsätter med att blanda lite av varje.
SvaraRaderaHälsningar Carro
Hej! Tack för din feedback :) Kul och veta att det finns någon där ute som läser min blogg.
SvaraRadera