Jag började chatta med en annan kompis som också han är hitflyttad till Avesta från en storstad.
Så jag frågade honom hur han har anpassat sig till det här bondesystemet och han sa att han inte har gjort det, trots att det har gått fyra år sen han flyttade hit.
Framtiden ser inte ljus ut för mig då känner jag.
Jag kände mig värdelös i mitt förra förhållande för att vad jag än gjorde och sa så dög det inte.
Jag har tagit mig ur det och trots att jag mår bättre nu än vad jag gjorde då så känner jag mig fortfarande värdelös, för egentligen...
Jag är 24 år och vad har jag åstadkommit i mitt liv?
Min mormor har rätt, vi ungdomar gör ingenting av våra liv nu för tiden jämfört med hur det såg ut för länge sen. Vad jag då är rädd för...
Att det ska bli för sent för mig att ha åstadkommit något i mitt liv för att min familj ska kunna bli stolt över mig. Att (Gud förbjude) mina föräldrar till exempel ska hinna gå bort innan jag har lyckats komma någonstans i mitt liv där dom kan vara stolta över mig.
För jag känner just nu att jag inte har åstadkommit någonting som jag kan vara stolt över.
Inte bara min familj och mina vänner, jag vill också kunna känna stolthet över mig själv.
Men det gör jag inte och det har jag aldrig gjort.
Inte ens när jag lyckades lämna fem års helvete kunde jag känna mig stolt.
Jag kände mig glad, men det var allt det positiva.
Jag sitter hela tiden och väntar på att vindarna ska vända och jag gör allt jag kan för att hjälpa till
men med varje framsteg kommer också två steg tillbaka.
<3
SvaraRadera