Finns mycket mer, än det du och jag ser

Har en känsla av att det kommer bli lite mer uppdatering nu för tiden då jag hela tiden kommer att ha tillgång till dator.

Idag har det blivit en uppackardag!
Följde först med Lovisa till sjukhuset för att lämna blod men då hon har ett sår som måste läka först så fick hon en ny tid så vi åkte vidare till Fors där vi åt lite mat med hennes karl Niklas och sen hjälpte jag henne att rensa bland hennes sista saker hon inte packat upp tidigare.
Därefter tog vi bilen och åkte in till stan, hem till mig och Micke där jag fick hjälp av henne att packa upp allt mitt som stod i sina högar av kartonger.
Så nu känns det lite mer som hemma.

Tanken på att jag fortfarande bor här har jag inte riktigt förstått ännu men det slår väl till när jag minst anar det. Konstiga tankar brukar oftast slå till när man minst anar det.
Jag kan väl erkänna att jag på sätt och vis saknar Uppsala, eller mer människorna i Uppsala än självaste staden men jag kommer och hälsar på er så mycket och så ofta jag kan <3


Imorgon blir det kanske en ridtur, annars ev på torsdag och någon dag till helgen.
Nu blir det mycket rida!
Jag ska ta igen all den tid jag har missat och saknat av att få sitta på hästryggen och slappna av.

Jag saknar dig Xinombra <3 Kommer aldrig finnas någon som dig.

Thank you for loving me

Då när man är färdigflyttad bortsett från att inget är uppackat ännu så är det väl dags och uppdatera igen.

I torsdags (21/6) hade vi personalfest inne i restauranglokalen och jag måste själv säga att det var hundra gånger roligare. Man kunde skratta, prata högt och dansa och hoppa runt som man ville. Vi åt tacos och blandade goda drinkar till massor av bra blandad musik.
Det var helt otroligt och underbart att få träffa Michlin och Toni igen som slutat och vi hade så kul.
Vi lekte massor av lekar, bland annat hela havet stormar då jag vann! Dock fick jag gigantiska blåmärken på köpet men det var lätt värt.
Vi dansade! Magdans och vanlig dans.
Gabriel, våran nya pizzabagare spelade gitarr och sjöng vid ett tillfälle. Det kändes som en konsert. Alla drog fram mobiltelefonerna och filmade och helt tysta tittade vi runt på varandra med stora ögon och viskade "Helt  otroligt." För helt otroligt sjöng han. Det var magiskt.
Vid ett tillfälle när jag bara stod och tittade på några andra som dansade kände jag hur tårarna började kika fram och jag drog med mig Amar ut för att röka en cigarett.
Jag kan inte förklara hur mycket jag kommer sakna dom.
Det är min andra familj.
Jag älskar dom så otroligt mycket och det fick dom veta då jag höll ett litet tal mot slutet av kvällen.
Dom är utan tvekan några av världens mest vackraste, roligaste och mest omtänksamma människor och jag kan leta i miljoner år... Ändå skulle jag aldrig hitta några som kunde mäta sig som dom.

Fredagen packades det in saker i bilen och jag och Micke for iväg till Avesta.
Jag måste erkänna...
Tårarna var på väg att rinna hela vägen.
Midsommaraftonfirandet var riktigt kul, jag önskar bara att jag hade kunnat mått bättre.
Vi spelade brännboll, fotboll, kubb och på kvällen blev det grillat och dricka.
Finaste sällskapet och jag kunde inte njuta.
Jag var ledsen hela dagen och hela kvällen.
Jag grät flera gånger.

Lördagen blev inte bättre.
Jag var fortfarande ledsen.
Jag kände mig också anti.

På söndagen tog jag och Lovisa en ridtur dock och då kunde jag lämna bekymmer på marken för ett ögonblick och dagen blev på något sätt ljusare.

Som två kloka kvinnor sa;
"Det är sorgen att behöva lämna en del av ditt gamla liv. Ha tålamod och låt det ta den tid det tar."

Stop thinking about the easy way out

Det ekar i min lägenhet.
Väggarna är tomma.
Skåpen är tomma.
Kartongerna står snyggt och prydligt med markering.

Fick hjälp idag av världens finaste granne och hennes bror.
Allting är nerpackat.
När det var färdigt, dom gått hem och sängen blivit lastad på en släpkärra och kört iväg så sjönk jag ner i soffan och andades ut. Huvudet värkte och jag kände mig lite yr.
Men lättad.

Snart är jag officiellt utflyttad.
Och det finns någon särskild som jag har lust att ge ett riktigt avslut.
Jag vacklade lite fram och tillbaka och lekte lite med tanken men nu har det blivit mer
allvarliga funderingar.

Vad ska jag egentligen vara rädd för?
Finns inget att göra mot mig.

It's time to say it, good bye, good bye

Avskedsfesten i lördags var riktigt lyckad. Vi hade fantastiskt kul och vi sprang runt till lite alla möjliga ställen när vi kom ner till stan sen. Först hamnade vi på Terrassen där vi drack ett par goda drinkar och lyssnade till trevlig musik. Efter det gick Johanna hem och vi andra gick vidare till Oasia för att hoppa och skutta lite på deras dansgolv till hiphop musik. Där var det alldeles för varmt tyckte vi och så taggade till dans var vi inte så för att göra särskilt Niklas nöjd så gick vi till Bullitt och lyssnade på rock och hårdrocksmusik och drack ett par drinkar till.
Kvällen avslutades med mat på Burger King och jag, Niklas och Micke springandes för att hinna med sista bussen.

Dagen efter mådde man som man förtjänar.
Lätt värt det med tanke på hur kul vi hade. Jag saknade dock dig, Lovisa <3

Imorgon är sista dagen på jobbet. Kommer kännas konstigt att gå hem imorgonkväll och tänka att jag aldrig kommer stå där och servera och skära kebab längre. Jag kommer sakna Gunes familjen och alla andra där otroligt mycket. Dom är min andra familj, jag älskar dom och vi har haft så kul.

Dom lediga dagarna blir till flyttstäd och packa resten.
Det här blir nog bra..

There's no need to go and blow the candle out

Det blev känslomässigt igen på veckans möte.
Hålla tillbaka tårarna har jag som tur är blivit expert på.
Det gav mig också en funderare.
Men ingen bra funderare, utan mer den där rädslan igen.

Jag var säker på att hon blivit raderad. Har inte känt av det.
Sakta men säkert smyger hon sig tillbaka och stör mina tankar.
Hon smyger in små ursäkter som kanske kan komma till användning när jag inte vågar mer.
Jag försöker slå bort dom men hon har klistrat fast dom ordentligt.
Jag är rädd att självsabotören är tillbaka...

Det finns så mycket kvar och göra.
Så mycket arbete framför mig.
Så många minnen att bearbeta, radera, glömma, förlåta.
Men jag vill inte.
Jag har ingen styrka kvar.
Jag vill gömma mig.
Jag vill springa bort.
Jag vill försvinna.

I got no self-esteem

Möte efter möte.
Har varit på komvux för att försöka få lite svar, tips och råd om utbildningar.
Konstigt egentligen att gå till någon annan för att fråga vad man ska bli?
Den som bör veta det, borde ju vara jag?

Fick i alla fall tips om att göra ett litet personlighetstest på internet så kan man få ett hum om vad man passar som. Så vad passar jag som?
Enligt testet, som jag förstås får ta med en nypa salt passar jag som;

Arbetsterapeut
Beteendevetare
Familjerådgivare
Familjerättssekreterare
Frivårdsinspektör
Hälsovetare Hälsa/Friskvård/Idrott
Jurist
Kurator
Psykolog
Lärare

Det enda alternativet jag har tänkt på är lärare men inte vet jag?
Skönt förstås att få lite fler alternativ men nu har jag fått för många.

Här är också lilla beskrivningen;
"Den solidariske trivs bra i sociala sammanhäng, har lätt för att samarbeta och är hjälpsam till naturen. Relationer med andra människor är viktiga för dessa personer och de har lätt för att vinna andras förtroende"

Man har ju suttit i den där soffan ett tag..
Dags och byta plats?

Cause nobody wants to be the last one there

Igår var jag på möte.
Det blir bara två gånger till innan flytten.

Vilket känns jobbigt och trist.
När jag väl kunnat börja slappna av och känner att nu kan jag öppna mig för den här personen...
Så kommer jag bli tvungen och byta.
Berätta det om och om igen.
Bita mig i tungan och anstränga mig till det yttersta för att få ut en mening på tio minuter.

Hon nämnde saker hon hade velat att jag skulle berätta om jag hade fortsatt gå.
Att jag skulle berätta om dom värsta gångerna.
Inte alla gånger, bara dom värsta och hur det har påverkat mig.

Jag försökte skoja bort lite i mitt huvud för att hålla tillbaka tårarna.
För allting flög rakt upp och svävade över mitt huvud och framför mina ögon i slowmotion.

Det var den där gången för drygt tre år sedan.
Det var den kvällen när hon närvarade.
Det var den gången jag kröp och fruktade för mitt liv.
Det var den natten jag var ute utan skor och kläder och satt utanför dörren.
Det var den där födelsedagen.

Det kommer tillbaka och lika snabbt försvinner det.
Det försvinner och lika snabbt kommer det tillbaka.

So live like you'll never live it twice

Pratade med syster Lovisa igår. Vi skrattade åt hur det har blivit.

Hur hon under gymnasietiden hade ångest av att vara hemma i Dalarna.
Hur hon bara ville bort därifrån och det var mer i våra planer då att hon säkerligen skulle flytta hit.

Hur jag nu har ångest av att vara i Uppsala.
Hur jag varje gång jag kliver av tåget i min hemstad får ångest, mår dåligt.

Vi hade aldrig någonsin trott eller tänkt att det var jag som skulle ta mitt pickpack och flytta.

Det är väl det som är det fascinerande med livet.
Att man aldrig vet hur det kommer bli.
Man kan fantisera och drömma.
Man kan planera.
Men man kan ändå aldrig veta hur det blir.
Ödet blir som det blir.
Vi styr inte över det.
Vi kan bara göra det bästa av det vi får
och spendera våran korta tid på det vi älskar mest att göra.

Och vad älskar jag?
Att ta seriösa som oseriösa ridturer med Lovisa och lämna våra bekymmer på marken.
Att få drömma med henne om våra framtidsplaner inom hästar.
Att få ha mina myskvällar framför tv:n med världens finaste pojkvän.
Att få planera våran framtid och våra resor.
Att få sjunga singstar med syster Lovisa... Brorsan Niklas... och mitt livs kärlek Mikael.
Bara få njuta av livet.

Jag har bott på så många olika ställen med så många olika människor.
Jag hoppas att jag äntligen har hittat hem nu.

We must stand together

Har varit en härlig helg. Det har ju varit Avestafestivalen!
I fredags blev det lite dricka och sen ner på stan en vända på kvällen där jag, Lovisa, John och Jasse åkte karusell! Väldigt creepy och väldigt roligt! Blev lite illamående dock men efter det gick vi till Kingen där Niklas och Micke var och lyssnade på ett band. Dock såg vi inte dom men vi hade megakul och dansade som tokar och blev lite nostalgiska.
Micke och Niklas hittades dock sen och klockan hade gått långt efter midnatt när vi hamnade i sängs.

Träningsvärk dagen efter men det blev en riktig lata-sig dag.
Jag och Micke åkte först till hans föräldrar då hans lillayster tagit examen och där blev det massor av god mat och fika. Kvällen spenderas i Fors med snabbmat, chips och smått och gott.

Igår, söndag, var vi iväg en vända till Mickes farmor och fikade innan vi åkte ut till Fors där jag och Lovisa tog oss en promenad bort till hennes mamma och Mats och hälsade på dom och hästarna sen blev det grillad mat och singstar för min och Lovisas del medan smågrabbarna satt och spelade vid sina datorer.

Idag har jag och Lovisa varit ute på en härlig barbackatur på hästarna. Det var riktigt mysigt! Och Paddan var riktigt duktig på slutet då jag bestämde mig för att jobba lite med honom och efter det tog vi en promenad med Charlie också.

Sen åker jag hem till Uppsala ikväll men snart är detta mitt vardagliga liv! =D