Det blev känslomässigt igen på veckans möte.
Hålla tillbaka tårarna har jag som tur är blivit expert på.
Det gav mig också en funderare.
Men ingen bra funderare, utan mer den där rädslan igen.
Jag var säker på att hon blivit raderad. Har inte känt av det.
Sakta men säkert smyger hon sig tillbaka och stör mina tankar.
Hon smyger in små ursäkter som kanske kan komma till användning när jag inte vågar mer.
Jag försöker slå bort dom men hon har klistrat fast dom ordentligt.
Jag är rädd att självsabotören är tillbaka...
Det finns så mycket kvar och göra.
Så mycket arbete framför mig.
Så många minnen att bearbeta, radera, glömma, förlåta.
Men jag vill inte.
Jag har ingen styrka kvar.
Jag vill gömma mig.
Jag vill springa bort.
Jag vill försvinna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar