Thank you for loving me

Då när man är färdigflyttad bortsett från att inget är uppackat ännu så är det väl dags och uppdatera igen.

I torsdags (21/6) hade vi personalfest inne i restauranglokalen och jag måste själv säga att det var hundra gånger roligare. Man kunde skratta, prata högt och dansa och hoppa runt som man ville. Vi åt tacos och blandade goda drinkar till massor av bra blandad musik.
Det var helt otroligt och underbart att få träffa Michlin och Toni igen som slutat och vi hade så kul.
Vi lekte massor av lekar, bland annat hela havet stormar då jag vann! Dock fick jag gigantiska blåmärken på köpet men det var lätt värt.
Vi dansade! Magdans och vanlig dans.
Gabriel, våran nya pizzabagare spelade gitarr och sjöng vid ett tillfälle. Det kändes som en konsert. Alla drog fram mobiltelefonerna och filmade och helt tysta tittade vi runt på varandra med stora ögon och viskade "Helt  otroligt." För helt otroligt sjöng han. Det var magiskt.
Vid ett tillfälle när jag bara stod och tittade på några andra som dansade kände jag hur tårarna började kika fram och jag drog med mig Amar ut för att röka en cigarett.
Jag kan inte förklara hur mycket jag kommer sakna dom.
Det är min andra familj.
Jag älskar dom så otroligt mycket och det fick dom veta då jag höll ett litet tal mot slutet av kvällen.
Dom är utan tvekan några av världens mest vackraste, roligaste och mest omtänksamma människor och jag kan leta i miljoner år... Ändå skulle jag aldrig hitta några som kunde mäta sig som dom.

Fredagen packades det in saker i bilen och jag och Micke for iväg till Avesta.
Jag måste erkänna...
Tårarna var på väg att rinna hela vägen.
Midsommaraftonfirandet var riktigt kul, jag önskar bara att jag hade kunnat mått bättre.
Vi spelade brännboll, fotboll, kubb och på kvällen blev det grillat och dricka.
Finaste sällskapet och jag kunde inte njuta.
Jag var ledsen hela dagen och hela kvällen.
Jag grät flera gånger.

Lördagen blev inte bättre.
Jag var fortfarande ledsen.
Jag kände mig också anti.

På söndagen tog jag och Lovisa en ridtur dock och då kunde jag lämna bekymmer på marken för ett ögonblick och dagen blev på något sätt ljusare.

Som två kloka kvinnor sa;
"Det är sorgen att behöva lämna en del av ditt gamla liv. Ha tålamod och låt det ta den tid det tar."