Pratade med syster Lovisa igår. Vi skrattade åt hur det har blivit.
Hur hon under gymnasietiden hade ångest av att vara hemma i Dalarna.
Hur hon bara ville bort därifrån och det var mer i våra planer då att hon säkerligen skulle flytta hit.
Hur jag nu har ångest av att vara i Uppsala.
Hur jag varje gång jag kliver av tåget i min hemstad får ångest, mår dåligt.
Vi hade aldrig någonsin trott eller tänkt att det var jag som skulle ta mitt pickpack och flytta.
Det är väl det som är det fascinerande med livet.
Att man aldrig vet hur det kommer bli.
Man kan fantisera och drömma.
Man kan planera.
Men man kan ändå aldrig veta hur det blir.
Ödet blir som det blir.
Vi styr inte över det.
Vi kan bara göra det bästa av det vi får
och spendera våran korta tid på det vi älskar mest att göra.
Och vad älskar jag?
Att ta seriösa som oseriösa ridturer med Lovisa och lämna våra bekymmer på marken.
Att få drömma med henne om våra framtidsplaner inom hästar.
Att få ha mina myskvällar framför tv:n med världens finaste pojkvän.
Att få planera våran framtid och våra resor.
Att få sjunga singstar med syster Lovisa... Brorsan Niklas... och mitt livs kärlek Mikael.
Bara få njuta av livet.
Jag har bott på så många olika ställen med så många olika människor.
Jag hoppas att jag äntligen har hittat hem nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar