Det ekar i min lägenhet.
Väggarna är tomma.
Skåpen är tomma.
Kartongerna står snyggt och prydligt med markering.
Fick hjälp idag av världens finaste granne och hennes bror.
Allting är nerpackat.
När det var färdigt, dom gått hem och sängen blivit lastad på en släpkärra och kört iväg så sjönk jag ner i soffan och andades ut. Huvudet värkte och jag kände mig lite yr.
Men lättad.
Snart är jag officiellt utflyttad.
Och det finns någon särskild som jag har lust att ge ett riktigt avslut.
Jag vacklade lite fram och tillbaka och lekte lite med tanken men nu har det blivit mer
allvarliga funderingar.
Vad ska jag egentligen vara rädd för?
Finns inget att göra mot mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar