Cause nobody wants to be the last one there

Igår var jag på möte.
Det blir bara två gånger till innan flytten.

Vilket känns jobbigt och trist.
När jag väl kunnat börja slappna av och känner att nu kan jag öppna mig för den här personen...
Så kommer jag bli tvungen och byta.
Berätta det om och om igen.
Bita mig i tungan och anstränga mig till det yttersta för att få ut en mening på tio minuter.

Hon nämnde saker hon hade velat att jag skulle berätta om jag hade fortsatt gå.
Att jag skulle berätta om dom värsta gångerna.
Inte alla gånger, bara dom värsta och hur det har påverkat mig.

Jag försökte skoja bort lite i mitt huvud för att hålla tillbaka tårarna.
För allting flög rakt upp och svävade över mitt huvud och framför mina ögon i slowmotion.

Det var den där gången för drygt tre år sedan.
Det var den kvällen när hon närvarade.
Det var den gången jag kröp och fruktade för mitt liv.
Det var den natten jag var ute utan skor och kläder och satt utanför dörren.
Det var den där födelsedagen.

Det kommer tillbaka och lika snabbt försvinner det.
Det försvinner och lika snabbt kommer det tillbaka.