Tankarna har smygit sig tillbaka igen.
Jag har tagit en paus i min bearbetningsprocess och då jag sitter och gör väldigt lite om dagarna är det kanske förståeligt att allting kommer tillbaka och drar ner mig.
Jag är osäker och rädd igen.
Det känns som jag knuffar bort istället för att dra in.
Jag behöver ta tag i bearbetningsprocessen igen.
Jag vill inte behöva göra det.
Jag vill inte behöva tänka på det igen.
Jag vill inte behöva prata om det igen.
Jag vill inte behöva se det spelas upp framför mig igen.
Då bryter allting ihop.
Då bryter jag ihop.
Då måste jag visa mig svag.
Då måste jag låta tårarna rinna och
jag måste sitta och vara ledsen, arg, frustrerad, rädd.
Det värsta jag vet är att visa mig svag.
Det finns ingen anledning att jag ska gråta
på andras axlar.
Tynga ner andras axlar med mina bekymmer.
Varför ska jag utsätta andra för det?
Jag har lärt mig att stå på egna ben.
Jag har lärt mig att ta ansvar för mig själv.
Jag har lärt mig att ta hand om mig själv.
Jag har lärt mig... ensam är starkast.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar