Jag minns det som om det vore igår.
Jag skulle fatta galopp på Arne och han började bocka och dra i tyglarna. Jag fick stopp på honom och stod still ett tag. Jag skänklade på honom lite försiktigt för att börja skritta istället och då reste han sig rakt upp.
Allt gick i slowmotion.
Jag kände hur han stapplade fram och tillbaka för att försöka hitta sin balans.
Den enda tanken jag hade i mitt huvud då var att han skulle falla bakåt och landa rakt över mig.
Då hade det varit slut för min del.
Han återfann dock sin balans och när han drog ner huvudet ramlade jag av.
Varför satte jag mig inte upp på en gång?
Det är det man ska göra, annars kommer den där envisa rädslan och biter tag i dig.
Jag har aldrig varit rädd när det gäller ridning, aldrig någonsin.
Jag har alltid velat ta hästar som ger mig en utmaning, pushat mina gränser.
Nu blir jag nervös.
Om hästen hoppar till.
Om hästen drar ner huvudet.
Om jag känner att den är på väg upp.
Då får jag en klump i magen.
Jag är livrädd. Rädd att ramla av igen, att det kommer gå värre än det gjorde sist.
Det är obeskrivligt jobbigt att vara rädd för din livs passion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar