Gårdagens kväll spenderades på White Club och där det är lammkött vart du än vrider och vänder dig.
Man bör inte haka upp sig på tid och rum men det blir lätt så när det känns som att allting bara flyger förbi dig och du inte alls hänger med och tappar spåret.
Orden ekar i mitt huvud som alltid, nu är det dock andra ord som fastnat som bara väntar på att få komma ut. Hur länge ska man vänta? Är det ens möjligt?
Less på att gråta.
Less på att vara svag.
Less på att ta snedsteg.
Less på att gå bakåt istället för framåt.
Jag bestämmer mig. Jag sätter ner foten. Jag sträcker på mig och tar ett djupt andetag.
En nästan iskall bris blåser förbi mig och i det exakta ögonblicket som jag helt plötsligt känner mig säker på livet tas det bort lika snabbt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar