Börjar gnistan slockna?
Börjar jag bli uttråkad?
Behöver vi drama för att känna oss levande?
Perfekt är endast underbart under en kortare period,
men visst kan vi väl alla erkänna att perfekt är lika med tråkigt?
Det behöver väl finnas lite defekter, misstag och lite tjafs?
Det är väl mänskligt för att sen kunna lära sig någonting nytt och gå framåt.
Eller är jag omänsklig som tänker så?
Jag har tidigare bekräftat att jag är något av en dramaqeen men jag trodde att det skulle
ha gått över efter 1,5 år. Att det endast var en fas.
Eller har jag levt ett liv med alldeles för mycket drama,
så när nästan ingenting går fel i förhållande eller vänskaper,
så blir jag rädd?
Och på det viset börjar jag längta efter dramatiken?
Jag letar fel och brister, orsaker och ursäkter.
Jag börjar fundera... Räcker inte trygghet för mig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar