Det är en stor förbättring nu, det erkänner jag.
Jag lever i ett tryggt hem och har en man som tar hand om mig på ett så underbart sätt man bara kan tänka sig i sagor. Jag har två underbara vänner i min närhet, men det är fortfarande väldigt svårt.
Det har snart bara gått tre månader och dom två första kändes det väldigt skönt. Visst att jag saknade mina Uppsalabor men jag trivdes. Sista tiden har det bara gått utför, känslomässigt.
Jag vet inte om jag egentligen var redo.
Det här hade jag absolut inte planerat.
Min plan som jag stadigt försökt lägga upp för att stabilisera min tillvaro tog en helvändning och jag tror det är därför jag känner mig förvirrad... och kluven.
Sett från min synpunkt känns det som att det här går åt fel håll.
Jag vill inte vara en som försöker bestämma och styra, jag vill kunna acceptera.
När jag försöker se en framtid ser det inte ljust ut för då känner jag mig självisk.
Styrkan avtar för varje dag som går.
Jag hade den under dom fem åren därför att det då stod mellan att vara stark eller ge upp och dö.
Varje dag eller kväll så gråter jag i smyg.
Allt gick så snabbt och mitt hjärta har ännu inte hunnit ikapp...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar