Då är man hemma igen efter besök i Uppsala.
Vi dök upp på fredagskvällen där det blev sen middag och riktigt god efterrätt som ett litet sent firande av min födelsedag. Herrn blev tidigt trött och somnade innan klockan slagit halv elva. Jag och mamma fortsatte sitta uppe ett tag och pratade och hade det allmänt trevligt.
På lördagen var det kulturnatten! En dag som jag alltid tycker är lika rolig och det var kul att få vara där i år med tanke på att jag förra året var här i Dalarna. Efter frukost gjorde vi oss lite i ordning och åkte ner till stan för att träffa Peter och Mia. Det blev lunch på Jalla eftersom jag det var det första stället jag ändå ville in på när vi väl kom ner till stan. Många var där den här gången! Mer än halva gänget och åter igen kan jag inte beskriva hur kul det var och få träffa dom. Jag kommer aldrig kunna sluta skriva hur mycket jag saknar dom och hur mycket dom betyder för mig. Efter lunch promenerade jag och Micke runt lite och tittade på dans, lyssnade på olika sorters musik och trängdes. Jag kan erkänna att jag har saknat trängseln!
När klockan närmade sig middagstid åkte vi hem till Jojjo för god middag i form av lasagne och goda drinkar. David försvann efter ungefär en timme för att åka till Sala. Vi fortsatte med att dricka goda drinkar, lyssna på gamla klassiska låtar från "ungdomen" och prata tokiga minnen. När mörkret fallit och vi kände oss nöjda åkte vi ner till stan, där hann jag träffa Maha en snabb vända och vi sprang även in en till vända på Jalla. Vi hamnade på Bullitt, en rockbar och det var inte helt lätt att få ett par sittplatser. Kvällen avslutades med att gå till Pipes och säga hej till Peter, Mia och gänget innan vi också gick skilda vägar. Riktigt rolig kväll, lagom lång och lagom med dricka.
Idag har det inte hänt mycket, vi slöade framför tv:n i väntan på att mamma skulle komma hem då hon sov hemma hos sin väninna igår, för jag ville inte åka förrän hon kommit hem.
Det är fascinerande hur tankar och känslor kan förändras så drastiskt i och med ändrad livssituation.
För inte så länge sen gjorde jag vad som helst för att komma därifrån. Jag drömde mardrömmar nätterna innan jag skulle tillbaka hem till Uppsala och mådde dåligt när tåget saktade in på stationen, men nu...
Känner jag det faktiskt tvärtom.
För jag är inte rädd längre för det jag då var rädd för.
Nu skulle jag nästan kunna göra vad som helst för att kunna åka till Uppsala hela tiden.
Jag vet att det inte är permanent, men saknaden börjar kännas för stor ibland.
Jag hoppas den inte tar över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar