Den hästen man får kan man inte ha kvar för evigt

Det gör ont i hjärtat på mig.
Tanken av att lämna den här speciella ponnyn gör ont i mitt hjärta.

Han känns som min alldeles egna häst.
Jag har i snart ett halvårs tid jobbat med honom.
Jag har tränat och ridit honom.
Jag har byggt upp musklerna på honom.

Jag har googlat och jag har setat i telefon i timmar.
Jag har frågat om tips och råd och jag har testat olika saker om och om igen.

Det går inte och förklara, jag älskar honom så mycket.
Jag skulle kunna göra vad som helst för honom.

Idag var vi ut på en otroligt härlig tur i över en timme.
Det duggade lite men allt omkring oss var tyst.
Vi såg inte någon annan, vi hörde ingenting annat än fåglar och hans hovar mot marken och vattnet.
Idag galopperade vi mycket ute och jag lät honom länga på steget och sträcka lite på sig,
men vackert och kontrollerat. Han hade hela tiden en härlig form och lyssnade fint tillbaka.
Jag gjorde nånting jag kanske inte borde ha gjort, jag testade även galopp hemåt.
Då gick det undan och för en stund tog han kontrollen men jag var inte rädd.
Jag visste att han så småningom skulle stanna och det gjorde han efter en ganska lång bromssträcka.

Många halter fick göras på hemvägen då han taggade till rejält och ville fortsätta jogga
men till slut skrittade vi jättelugnt hemma på långa tyglar och han frustade jättenöjt.