Ge en häst vad den behöver och den ger dig sitt hjärta

Jag har sett hur många videoklipp som helst inom Natural Horsemanship där folk går lösa med sina hästar och dom följer efter dom som världens mest naturliga sak på jorden och jag har sett filmen Mannen som kunde tala med hästar miljoner gånger om och det har varit saker jag endast har kunnat drömma om.
Jag har aldrig någonsin tänkt att det skulle vara någonting som skulle hända mig.

Idag blev det just NH träning med hästarna och Lovisa och Demon började.
Sen var det min och Charlies tur i repgrimma och vi började med "Vänskapsleken",
vilket betyder att man ska kunna röra hästen överallt på hela kroppen med handen och sen även
med vissa föremål. Med händerna gick det jättebra, sen testade jag med ett spö och det var han väldigt skeptisk över. Men jag tog det försiktigt och till slut gick det över hela kroppen förutom benen.
Det ska vi öva lite mera på.
Sen tog vi Lovisas väst hon hade med sig och den kunde jag dra överallt, till och med över öronen och huvudet på honom.

Sen började jag leda runt honom och då ska han följa mig, som hans ledare och vara uppmärksam på mina signaler som när jag stannar, backar eller svänger.
Charlie är väldigt duktig på det, det han däremot behöver lära sig lite mer är att ge sin ledare (mig) lite mera utrymme. Ibland går han lite för nära bakom och tar lite tid att stanna när jag ber honom.
Ryggningar måste vi också öva på, men det kommer.
Jag hade aldrig kunnat göra det här i oktober för då hade han bara sprungit rakt över mig.

Utan några som helst förväntningar då det här var allra första gången,
tog jag av honom repgrimman och lät honom gå helt lös.
Med Demon och Paddan i hagarna bredvid och massor av gått gräs och äta så följde han mig ändå.
Jag joggade, han travade. Jag stannade, han stannade. Jag svängde, han svängde.
Jag sprang på, han galopperade efter mig och stannade direkt när jag stannade.

Han är däremot nog lite mera åt "jag vill busa" hållet för han slängde på huvudet och nafsade på mig och drog tag i tröjan som att han försökte säga till mig att han ville busa mer och mer.
Jag kunde inte låta bli och skratta!
Jag var nära på och gråta!
Jag trodde aldrig det, men nu har jag fått ett sånt band till en häst som jag har drömt om.
Det är en känsla som inte går och beskriva.
Den som inte har varit med om det, kommer aldrig och förstå det.
Det är en lång bit kvar, det finns mycket vi behöver öva på och det kommer det också.
Men vi tar det steg för steg och till slut... Vem vet, kanske kan vi ta en promenad helt lös i skogen?

Här kommer en ihopklippt film från dagen!