Försöker vara det dom vill att jag ska va, men när jag somnat på natten har jag glömt om jag själv mår bra

Jag tror jag börjar närma mig känslan av lycka.

Jag är inte riktigt där än men jag är så nära.

Bara jag sträcker mig lite till så kommer jag och nå den.

Men jag är fortfarande lite rädd också och därför tar jag det lite lugnt.

Jag vågar inte riktigt lita på att känslan av lycka kommer till mig för och stanna.

Den hälsar oftast bara på korta stunder för att sen återgå till andra.

Jag mår bättre nu när jag börjat jobba än tidigare.

Jag sover fortfarande uruselt men jag mår allmänt bättre.

Däremot känns det otroligt jobbigt att åka tillbaka till Avesta varje gång nu.

Den psykiska stressen är långt ifrån borta, men den har absolut minskat.

Den fysiska är värre än nånsin.

För när jag kommer till Avesta så känner jag konstant stress över allting jag måste hinna med.

Jag vill umgås med Micke, Lovisa och Niklas ska man hinna träffa och 

Charlie vill jag vara så mycket som möjligt med.

Jag försöker vara vaken så länge jag kan och 

gå upp så tidigt som möjligt för och få dagen så lång som möjligt. 

Det är inte hälsosamt för fem öre, definitivt inte.

Men just nu finns det ingenting jag kan göra.

När jag idag sa till Micho att det faktiskt skulle bli skönt och åka hem (Avesta)

så gav han mig som svar "Vadå hem? Det här är ditt hem." 

Och herregud vad det är sant.

I'm feeling blue...