I'd rather hurt you honestly then mislead you with a lie

Det har på ett sätt blivit en väldigt känslosam dag idag.
Jag fick tidningen Allers igår med mitt reportage men idag kom den ut i butikerna.

Så jag läste den och jag har läst den igen.
Jag kan citera min mammas reaktion efter att hon köpt den idag och läst den;
"Nu har jag läst och jag gråter. Av smärta men det är också tårar av lättnad."

Det har gått ett år och två månader sen det avslutades fysiskt och även fast jag inte tänker lika mycket på det idag så kommer det ibland upp. Speciellt vid alla motgångar, då blir jag påmind om hur mycket av det som hände har påverkat mig.

Så när jag nu har läst om det, så öppet och så offentligt så kände jag en sorg och en ilska över hur mitt liv såg ut under den tiden. Men också som min mamma känner jag en lättnad.
En lättnad över att det är just så offentligt.
Det känns bra att det finns öppet för alla att läsa.
Kanske finns det någon där ute som i just detta nu upplever det hemska men som läser den och får sig styrkan att fly och avsluta det som jag lyckades göra. Om det påverkar en av alla som det händer så skulle det kännas underbart. Jag vill att det ska komma ut och jag vill att det ska vara mer öppet.
Jag vill att fler ska våga.

Det är många steg under resan till ett bättre välmående men det är det första steget som är det största, svåraste men framför allt det viktigaste.

Jag känner mig stolt över att det finns där.
Jag kommer alltid ha den med mig och ha den nära mig.
För jag känner att jag har åstadkommit någonting.
Ett litet steg mot ett större.