Du älskar inte en häst för att den är vacker, den är vacker för att du älskar den

Ännu en superfin dag med sol och värme!
Det är helt underbart, det har varit så i en veckas tid nu och jag håller tummarna för att det fortsätter.

Jag och Lovisa tog oss en skogstur på Charlie och Demon idag.
Vi red till backen och klättrade upp och nerför den två gånger och gjorde halt nerför.
Både Charlie och Demon gjorde bättre ifrån sig andra vändan ner och satte benen bättre under sig.

Så det blev en lugn tur och det var mysigt.
Vid ett ställe hade det smält bort ganska mycket snö på en stubbe och det runtom och det tyckte Charlie var megaläskigt. Han ville helst vända men gick förbi med ett vakande öga på monstret som kanske skulle attackera vilken sekund som helst. Han är så söt!

Under ridturen pratade vi om olika hästar som blivit sjuka och om avlivning och då kom vi in på när tiden för dessa tre knäppisar kommer försvinna för vare sig vi vill det eller inte så kommer det att hända.
Helst av allt så vill jag att dom i såna fall går bort lugnt på grund av ålder i hagen eller i boxen,
jag skulle aldrig klara av att närvara vid en avlivning.

Pratade också om att jag har så lätt för att fastna för hästar.
Hittar jag en häst det klickar med, då är jag fast. Då är det kört.
Det finns en fördel med det men också en väldigt hemsk nackdel.

Och anledningen till att jag antagligen också fastnat för Charlie så mycket är för att han känns väldigt mycket som en egen häst. Jag säger min ponny och min älskling fastän jag egentligen inte äger honom.
Men jag har utvecklat en sån känsla till honom och jag älskar skillnaden på tilliten mellan oss nu om man ska jämföra i oktober när jag började mitt arbete med honom.
Det finns någonting starkt där och jag fasar för dagen det tar slut.
Jag älskar honom otroligt mycket och jag vill finnas där för honom.