Den förra var inge bra och när jag var på gränsen till att gå in i väggen kände jag att jag måste försöka få någon slags hjälp så jag tog steget och försökte igen.
Redan första mötet kändes bättre än vad den tidigare gjorde.
Hon var mer avslappnad, hon var lättare att prata med och kemin stämde bättre.
Andra gången grävde hon lite djupare och mer specifikt vad som är problemet(en) och vi la upp lite delmål.
För som hon sa redan första mötet, hon kan inte hjälpa mig hela vägen och hon kan inte göra några stora förändringar, men hon kan ge mig verktygen så att jag sedan på egen hand kan fortsätta och bygga.
Det är konstigt vad små detaljer det kan vara när det kommer till att försöka ändra sina tankar.
Jag har ett starkt exempel, tex att jag är urusel på att ta emot komplimanger.
Antingen säger jag ingenting och ignorerar det eller så säger jag emot.
Och då säger jag antingen emot på allvar eller att jag säger det på ett "skojigt" sätt fast jag innerst inne tror på det.
Vi talade om att mina tankar om mig själv har förvandlats från tankar till sanning och när jag berättade det såg jag blicken i hennes ögon, hon förstod att det var allvarligare än hon hade tänkt sig.
Åter till komplimangproblemet.
Hon bad mig att försöka att varje gång jag får en komplimang ska jag istället för att vara negativ mot det och på det sättet förstärka dom negativa tankarna, säga saker som "Tack. Vad glad jag blir. Det känns skönt och höra" för att ta emot det på ett mer positivt sätt.
Till en början kommer det kanske vara mer som ett måste att jag säger det,
men hon förklarade för mig att det hjälper dom flesta och ju längre tid det går,
desto mer kommer jag tro på det och ändra mina tankar.
Det känns läskigt.
Det gör det.
Jag delade det med Micke och han sa att han ska hjälpa mig med det.
Så till kvällen fick jag en komplimang och det kändes som att det tog flera minuter innan jag till slut mumlade fram ett "Tack." Det var den knäppaste känslan jag någonsin har haft!
Det kändes inte normalt och det kändes inte alls mänskligt!
Jag skämdes nästan av att säga det!
Självförtroende och självkänsla kommer inte efter endast några veckor, inte ens efter några månader.
Det kan ta flera år men en liten skillnad kan märkas av snabbt så det återstår att se.
Jag känner en slags rädsla och nervositet inför det här.
För under tonåren ända upp till nu, är det dessa tankar och detta välmående jag har levt med.
Det var inte så illa som nu men det har alltid funnits i skuggan av någonting annat.
Det är som att jag inte känner till något annat sätt vilket plockar fram en rädsla för något främmande.
Jag känner igen mig i det jag läser här ovan. :-) Jag jobbar själv med exakt dedär. Jag tvingar mig själv att säga tack för VARJE komplimang jag får av folk. Vare sig de gäller mitt utseende eller något jag gör, som folk tycker jag e bra på. Även om jag håller med eller inte. Jag tvingar mig att tacka och ta emot, och acceptera att det faktiskt finns folk som tycker det, och att det säkert ligger något i det de säger. Man tjänar inget på att trycka ner sig själv, men det är svårt att inte göra det om man hamnat i det träsket. Men kämpa på!! :) Du fixar de!
SvaraRaderaHej! Tack för svar :) Det är ganska skönt och höra att det finns andra som går igenom samma sak och jag kämpar på. Det har blivit lite lättare att säga tack men ibland tar det fortfarande emot :P Men jag fortsätter kämpa på med det och kämpa på du också! :) Ingenting är omöjligt!
Radera