So please don't judge me

Efter all städning och matlagning och inpromenerande av mina nya skor i samma vända har jag tagit mig ett välförtjänt glas vin och satt mig framför teven för en mysig och typisk tjejfilm.

Mina funderingar och tankar om mitt liv har börjat igen. 

Något som jag och Jill, en gammal klasskamrat från tiden i Gottsunda började prata om olika saker på väg till Johannas fest senast jag var i Uppsala. 

I år blir vi faktiskt 25 år och trots det kan jag fortfarande känna mig som 18. 

Inte för att jag ägnar all min tid åt festande och springande på stan, utan för att jag kroppsligt är kvar på samma ruta som jag var på då. 

Det är inte många år kvar till 30. 

"Livet börjar inte förrän vid 40" har jag hört många gånger om och jag har nog sakta men säkert börjat tro mer och mer på det. 

Självklart har jag fortfarande ångest över att mitt liv inte alls har blivit som jag har planerat från första början.

Det är nog få som får livet dom har planerat. 

Ödet kommer och knackar på dörren och vänder ut och in på hela livet. 

Jag är livrädd för att inte hinna med det jag vill göra. 

Vi pratade om att det är så många som skaffar barn redan. Vadå redan? Kanske ni tänker. 

24 är väl inte så tidigt, men för mig är det. 

Jag vet inte om jag har nämnt det tidigare i bloggen eller om det bara har varit kladd på ett worddokument med mina funderingar, men jag har för det första läst i tidningen att i hela Dalarna är det område i Sverige där människorna bryr sig minst om karriärer och mest om barn och familj. 

Man behöver inte läsa det i tidningen för att förstå det, 

det räcker att gå ner på stan för att se det med egna ögon. 

Jag kan inte lova att jag känner och tänker likadant om tio år men jag är ganska säker på att jag inte kommer ändra mig. Jag vill inte ha barn. Det kanske är själviskt, mina föräldrar kanske vill ha fler barnbarn och självfallet har jag tänkt tanken att jag vill ge dom det, men jag vill inte ha barn. 

Jag har så mycket mer i livet jag vill lyckas med och göra och det kommer aldrig gå om jag har ett barn som måste tas om hand 24 timmar om dygnet. Det är för mycket fokus på sånt. 

Här pratas det knappt om någonting annat. 

Barn och bröllop till höger och vänster. Köpa hus till höger och vänster.

Jag vill ingenting hellre än att trängas i väntan på att få en sittplats på ett café, att köpa mig ett par nya skor i en skobutik, att få ta ut pengar. För mig är inte det stress. 

För mig är det livet!

Men jag är rädd att jag inte kommer kunna göra det jag längtar efter. 

Att få resa runt om i världen och få träffa nya människor.
Smaka ny mat, möta nya kulturer och se historiska monument med ögonen istället för genom en bok. 

Som sagt, jag känner mig fortfarande som 18 år, kroppsligt. 

Jag står på samma ruta. Ruta 1.

Utan jobb, skulder upp över öronen och ingen ordentlig utbildning. 

Hur ska någon som jag lyckas skriva en bok? 

DET tänker jag försöka med, jag tänker kämpa med det och folk kommer nog säga till mig att det är otroligt svårt att få en bok publicerad. Jag förväntar mig inte att jag ska lyckas, men jag tänker skriva färdigt den och jag tänker skicka iväg den. Får jag sen ett nej så har jag i alla fall försökt.