Har kommit hem och förbereder en något sen middag.
Var ner på stan och fikade med Emma, en bekant som är vän med bland annat Lovisa.
Jag har fått höra att hon har haft ett par jobbiga förhållanden tidigare och kom ihåg i bakhuvudet att Lovisa förut har tipsat om att det kanske kan vara bra och prata med henne eftersom vi har varit med om liknande saker. Så det gjorde jag.
Jag hörde av mig till henne och sen träffades vi idag.
Vi satt i två timmar och pratade och skrattade, trots det allvarliga ämnet.
Skratten är nog mest för att man nu inser hur löjligt allt egentligen är.
Man skrattar lite åt sig själv för att man kände sig dum och man skrattar åt männen man levde med,
hur patetiska dom egentligen var.
Jag frågade om hon hade pratat med någon professionell efter allting, men det hade hon inte.
Hon har pratat med många vänner och med andra i samma situationer och att hennes nuvarande sambo har byggt upp hennes liv till det bättre och att han har gjort henne stark.
Alla fungerar olika.
Det kanske räcker för mig också att Micke ska kunna bygga upp allting igen men att det kanske tar lite längre tid, eller så behöver jag någonting mer.
Jag vet faktiskt inte.
Det var väldigt skönt att få prata med henne.
Det var otroligt avslappnat och det bästa av allting... Är att jag inte behövde känna att jag tyngde ner henne med mina bekymmer. För vi kände inte varandra under den tiden så hon hade ändå aldrig kunnat göra någonting för mig och vice versa.
Jag har också pratat med vänner men aldrig utan att ha avslutat samtalet med att nästan känt mig tyngre på vägen hem än när jag var där. För det känns som att jag då har tyngt ner dom och tvingat dom att gå och vara oroliga för mig. Det har aldrig varit min grej, att dela med mig av mina bekymmer.
Jag tar gärna emot andras, det har jag alltid gillat.
Det var så lätt att prata med Emma. Så enkelt att prata med någon som vet vad jag menar.
Det är ingen som dömer någon annan.
Hon förstår mina tankar och funderingar.
Hon förstår mina känslor.
Hon förstår precis vad jag har och fortfarande går igenom.
Ibland känns det som att hans kontroll över mig aldrig någonsin kommer att släppa.
Han finns där, hela tiden, som ett spöke.
Jag kan nog bara hoppas på det bästa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar