Every night I pray

En av mina största rädslor när det kommer till förhållanden har varit att vi ska bli ett som ett gammalt par som inte gör någonting på helgerna. Som knappt gör någonting på veckorna heller.

Som går hemma och sitter och äter framför teven vissa dagar och sen spenderar kvällarna med en film eller att spela framför datorn.

Det är dit jag har kommit. Den rädslan har slagit in och den jag förut har varit har försvunnit.

Jag vet inte vem jag är längre.

Idag kom ett sällsynt ögonblick och jag fick sminka mig och klä upp mig.

Jag skulle gå ner på stan och knacka lite dörr om jobb igen.

Kruxet är att jag knappt minns hur man sminkar sig.

Mascaran blev klumpig och ojämn och hamnade utanför på vissa ställen. 

Kläder vet jag knappt hur jag ska matcha längre och jag prövar tio olika tröjor, byxor och skor innan jag har lyckats få till det som jag vill. 

Jag har förvandlats till det jag avskyr mest.

Till en lat soffpotatis med ett händelselöst liv där dagarna går ut på att städa 

och kvällarna går ut på att flippra mellan kanalerna på teven eller att se en film och drömma mig bort.

Jag är 24 år och jag ska inte behöva leva såhär. 

Det känns som att jag förra året fyllde 70 år. 

Jag sitter fortfarande i mina mjukisbyxor, mitt linne och min munkjacka dagarna och kvällarna i ända.

Jag saknar världens bästa tjej Engla-Johanna.

Hon förstår mig och hon förstår mina tankar.

Vi går i samma tankebanor.

Det är inte som folket här.

Jag saknar att sitta och prata med henne över en kaffe eller en drink.

Att prata om allting mellan himmel och jord.

Jag gör allt i min makt...