Man brukar höra människor säga att
om man inte lever, alltså verkligen lever sitt liv,
då är man död.
Så jag kan ärligt talat kalla mig
själv för död.
Jag vet att det må vara otroligt
tjatigt och gnälligt men jag behöver få ur mig känslor och
tankar.
Här omkring känner jag mig som
världens mest ensamma människa.
Jag vill ingenting annat än att få
ett jobb.
Många förstår inte hur mycket det
tär på en människa som är utan något jobb, utan någon ekonomisk
trygghet. Jag känner mig otroligt värdelös.
Jag känner mig inte värd någonting
eftersom att det inte finns någon som vill anställa mig.
Jag räknar dagligen upp mina fel och
brister för att försöka komma på vad orsaken kan vara.
Ibland känns det som att jag knappt
existerar.
Jag känner mig osynlig.
Min situation tär inte bara på mig
själv,
den tär även på dom omkring mig.
Deras axlar tyngs ner, deras öron gör
ont.
Det tär på mina relationer jag har
till folk.
Dom skadas och spricker och kan bli
svåra att laga.
Varje gång jag tänker på
alternativen som finns så gör det ont.
Hur ska jag kunna överge Charlie när
jag har så många planer för oss?
Hur ska jag kunna lämna honom när jag
har byggt upp honom för att sen låta honom bli ensam?
Samtidigt så kommer jag aldrig bli
fullt ut lycklig här.
Hur ska jag kunna fortsätta när
chansen till riktig lycka inte finns här?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar