Varför ska bra människor behöva råka ut för dåliga saker?
Jag sitter här, mitt ute i ingenstans, i en stad som knappt existerar
utan att kunna göra någonting för dom jag älskar.
Jag har en släkting som är ensam och behöver hjälp.
Jag kan inte tvinga någon att söka hjälp om dom inte själva vill ta emot den,
men jag kan fortfarande finnas där för den.
Dom två som satte mig till den här världen.
Den ena är jag rädd att hon ibland känner sig ensam.
Jag önskar jag kunde finnas där i närheten om hon vill prata och umgås.
Ibland kan jag sitta och lyssna på saker hon måste ta itu med själv och tåras upp när hon berättar det.
Det ska inte behöva vara så.
Han, min hjälte, som har klarat sig igenom så mycket.
Han sitter och skojar om att han om något år kommer behöva gå med rullator och syrgas för att överleva.
Han har KOL och den har blivit värre.
Han kan skotta snö och sen tar det mer än en timme för honom att återhämta sig.
Han går runt och flåsar för minsta lilla.
Jag kan inte plocka fram ett botemedel för KOL men jag kan finnas närmre
och snabbt ta mig dit om det skulle behövas.
Jag har en vän som sitter och väntar på besked.
Cancer är aldrig någonting positivt men jag hoppas för Guds skull att den inte är elakartad.
Om hon försvinner från mitt liv så finns det knappt någonting kvar.
Hon är min stöttepelare.
Hon är min driv.
Hon har alltid trott på mig och hon har aldrig någonsin dömt mig för den jag är.
Hon är någon som jag alltid har och alltid kommer att se upp till.
Jag kan inte bota cancer men jag kan finnas där,
och jag vill kunna finnas där.
Jag vill kunna stötta henne som hon har stöttat mig.
Jag tycker inte det ska behöva vara såhär.
Jag mår så dåligt när jag vet att dom jag älskar mest i världen råkar illa ut och jag
inte kan göra någonting åt det.
Min oro tar aldrig slut och mitt hjärta smärtar för att jag önskar ingenting annat än att kunna vara där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar