För att komma någonstans, för att kunna få något gjort, måste man ta det där första läskiga steget.
Det har jag gjort idag.
Jag har alltid varit rädd för det första steget.
Även för det andra steget in.
Idag var jag iväg på en jobbintervju om ett jobb som jag varit på i flera månader tillbaka.
Det kändes bra.
Kände ingen press, utan det var ganska enkelt och avslappnat.
Nu väntar jag på svar för att se om jag ska få provjobba i fyra dagar.
Där har vi nästa steg.
Att provjobba.
Tänk om det inte går bra? Om jag inte passar in med dom andra?
Kan låta som att jag precis ska börja skolan för första gången och är rädd för dom andra klasskompisarna och lärarna, men det är så jag är.
Jag vill alltid gärna kunna passa in, oavsett umgänge och tyvärr så anpassar jag mig lite väl mycket ibland så att det bara blir en stor smet och jag glömmer bort vem jag egentligen är.
Men tänk också om det går jättebra och jag blir erbjuden provanställning?
Det vore ju hur toppen som helst!
Det kan ju börja bra, men tänk om det sen går utför.
Det här inlägget är späckat med "tänk om" och jag försöker bättra mig på den fronten.
Att radera så många "tänk om" som möjligt och bara ta allt som det kommer.
Ni får hålla tummar och tår för mig att det här blir bra
och jag ska fortsätta försöka radera mina "tänk om" kvällar som denna då jag sitter och grubblar över livets små bekymmer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar